Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träfflighe ten, miste man vara lärling privat; offentligen
mästare. Var jag inför sällskapets domstol det förra:
så hade man icke bort blotta mitt namn. Jag beklagar mig
deröfver; och antar ej en belöning för ofullkomligheten».
–Och längre fram: ((Sällskapet är en domstol; och
har gjort väl i att följa sin högsta regel af rätt, tills någon
visar att den är otillräcklig. Jag måste vörda den. Men
hvart snille är födt lagstiftare: sjelfskapare i sitt ämne.
Det tar icke, utan ger lagar. Det känner inga andra
reg-lor än naturens, än den högsta kraftens och den högsta
skönhetens. Efter dessa var det jag behöfde att dömas; ej
af en domstol med en viss stiftning, utan af fria snillen;
éj efter vissa stadgade lagar, som är klart att jag icke
kunde följa (då jag just sökte upprätta nya), utan efter
känslan af det högsta sanna och sköna. Man hade icke
bort fråga: är denna harmonien rimlös? utan: är den
ljuf, stark och rik? är den förmögen till alla naturens
uttryck?»
Hvad i utlåtandet yttras om vådan och onödigheten
af den rimmade versen genmäler det förenämnda
fram-tids-snillet på följande sätt: «Vådan» i denna nyheten
är en origtig fruktan och emot erfarenheten. Det är vida
större fara (ty den har länge varit allmän), att man tar
rimmet med matta tankar för poesi, än att man antager
en orimmad vers, utan kraft och skönhet. Såsom det
är lättare att vara duglös, tom och falsk i dessa den
fina franska politessens upptåg, än om sederna vore i
sin naturliga sanning och renhet. Jag tillstår upprigtigt
att jag hundrade gånger känt rodnad för att heta poet:
och blott för rimmets skull. Jag tyckte att det kastade1
mig så ned bland en myriad af föraktliga arbetare, att
jag kände mig famla om snillets sublima kallelse, om
denna ljufva himmelska rösten till det sanna och sköna.
––aOnödigheten» är ett ännu mindre rigtigt
omdöme. Om ej den förra harmoniens (den orimmade
versens) högre skicklighet till alla naturens uttryck vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
