Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åsigter öfver det som skall vara sannt och skönt och
stort.
«Jag företar mig att bevisa att det täcka, i seder, i tänkesätt, i
skapnad, i naturen, i konsterna, i vitterheten, i allt, är den högsta
fullkomligheten; att det behagliga är vida öfver det sköna, det nöjsamma vida
öfver det nyttiga, det qvicka vida öfver det höga; att en nation som kan
kalla sig den behagligaste, är ock den första och förnämsta på nationernas
rangordning.»
«Man har länge gjort sig ett falskt begrepp om det som förtjenar ett
allmänt tycke och bifall bland menniskor. I verldens första tidehvarf,
innan förnuftet blifvit uppodladt af filosofien, snillet handledt af regloma,
känslan förädlad af smaken, passionerna agade af lagarne, inbillningen
tyglad af religionen, dygderna förfinade af politiken; trodde man sig finna det
fullkomliga i naturen; man sökte endast det sköna, det starka, det stora,
det sanna, det sublima. Men man har upptäckt omsider, att naturen,
lem-nad åt sig sjelf, var full af fel, grof, plump och oordentlig; att den
behöfde hjelpas, arbetas, förändras, poleras; att den ej var annat än en
oformlig massa af vackra materialier, som genom konstens hand borde vinna den
ypperliga grad af förträfflighet, som vi kalla det täcka.»
«Så länge en nation ännu är rå och barbarisk, är ingenting lättare än
att finna det sublima. Man gör då stora saker, mentiästan utan att veta
deraf; man följer allenast en invärtes drift, en oförtänkt ingifvelse. Hvad
är väl det sublima i och för sig sjelft annat än en beständig förvillelse,
en koloss, som okunnigheten uppreser och beundrar? Snillet, lemnadt till
sina naturliga utbrott, rasar fram med ursinnighet och sjelfsvåld; dessa
djerfva sprShg, som vi fordom så dåraktigt beundrat och som några i vår
tid ännu dåraktigare vilja efterfölja, voro endast en följd af dess blindhet. Hvad
under är väl då, att de vildaste folkslag ofta utan öågon svårighet skapat
detta underfulla sublima: passionernas häftighet gör tillfyllest att alstra det.»
«Hvilken ängslig tid, då naturen ännu låg rå och ohyfsad! Hvilket
enfaldigt folk, som med en stum förtjusning betraktade de skyhöga
sko-garne, det vaggande hafvet, det stjernströdda himlahvalfvet! Stackars barn!
Vi må beklaga deras okunnighet: de kände ej ännu konsten att plantera
alléer, att bygga fontäner, att gjuta kristallkronor.»
«Man dyrkade då ett spöke som kallades frihet, och man gick så långt
i sin galenskap, att man uppoffrade lif och blod för den inbillade
lycksalighet, som man trodde henne medföra. Man förkastade då den leende
träldom, som skapar en mängd af förtjusande nöjen; detta ljufva tillstånd,
der man fängslas i band af guld och silke för att genomlöpa en cirkel af
omvezlande behag; der man beröfvar menniskan en farlig styrka och
lem-nar henne en lycklig svaghet. Man hade ännu icke påfunnit att höja konungar
öfver sitt hufvud och att fägna sig med åskådandet af ett lysande hof, som blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
