Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ccförståndets allmänna frihet att forska och dömma»,
som, utvecklad till sanna och klara begrepp, mäktar
taga saken för hvad den är, «dömma allt efter sin art och
sin grad, och rättvist minnas att ingenting göres för
sina fels, utan för sitt värdes 6kull». I sigtet åt detta
höga mål belägger lagstiftaren qvickheten, satiren,
epigrammet med bannlysning. Vi förlora ingenting derpå
att han sjelf likafullt gång efter gång afbränner hela
fyrverkerier af qvickheter och epigrammer» *).
Striden med Thorild skulle snart taga en ännu
allvarsammare vändning, sedan Kellgren i Leopold vunnit
en bundsförvandt emot honom.
De två senare delarne af Thorilds «Kritik öfver
Kritiker», i hvilka författarens häftighet, i stället för att
mildras af den lugna humanitet, hvarmed hans första
häfte af Stockholms-Posten emottogs, tvärtom stegrades
ända till kokpunkten, kunde ej annat än i hög grad
förbittra hans vedersakare. «Af allt hvad som tryckes»,
säger Stockholms-Posten**), «är det sannolikt
smäde-8krifter, som både minst förtjena och minst behöfva att
recenseras; icke förtjena, emedan, om de ock ställas
emot litteratörer, de dock ej utan skam kunna räknas
till litteratur: icke heller behöfva det, så vida dylika
foster alltid hastigast och säkrast och utan all anmaning
väcka hopens uppmärksamhet. Af sådana skäl har man
ovanligt länge uppskjutit nfed recensionen af ofvannämnda
skrifter; af samma skäl skall man ock nu söka göra den
så kort som möjligt». ^ Efter att hafva redogjort för
innehållet af dessa häften, utbrister recensenten, tydligen på
en gång förargad och modfälld: «Vi undandraga oss att
dömma öfver en skrift, hvilken är direkt ställd emot oss
och dessutom af den natur, att den snarare tyckes
tillhöra en kämnersrätts pröfhing. Det vare dock långt
* ’) Atterbom, Siare och Skalder, 2:dra uppl., V: 14.
”) 1792, N:o 56.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
