Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
peren, var det naturligt att den bildade allmänheten
egnade sin uppmärksamhet åt dessa frågor och, så vidt
presslagarne det medgåfvo, äfven offentligen tillkännagaf
sitt deltagande för dessa angelägenheter. Gustaf III,
sjelf en hatare af revolutionen, när den utgick från
massorna, och en varm anhängare och bundsförvandt åt
den i Frankrike störtade dynastien, ansåg ej rådligt att
lemna pressen frihet att efter behag afhandla de
politiska frågorna, ej ens att otvunget meddela alla de
nyheter, som nu fängslade allas sinnen och retade allas
nyfikenhet. Efter hans död åter gjorde sig inom den
nya regeringen, hvars själ Reuterholm var, gällande ett
slags liberalism, som tog tryckfriheten i sitt hägn, men
i grunden var för godtycklig och nyckfull för att kunna
vara varaktig, konseqvent och beredd på de följder, som
pressens frigifvande måste medföra. Genom Reuterholms
tillskyndelse utfärdade hertigen-regenten under den 11
Juli 1792 en ny tryckfrihetsförordning, hvars braskande
svulst L. von Engeström på följande sätt
karakteriserar*): «Såsom gammal frihetsvän ville Reuterholm
återställa tryckfriheten. Han reste då ifrån Drottningholm
för att vara några dagar ensam i Stockholm* Der skref han
ett vältalighetsstycke, som han kallade en
Tryckfrihetsförordning». — Sjelfva Adlerbeth, som synes vara en
varm anhängare af hertig Carl, erkänner att
förordningen, ehuru den «målade det varmaste hjerta för folk
och fädernesland, likväl kanhända var afvikande från
ämnet och till stilen alltför högttrafvande». — Bland
dess många bristfälligheter må i synnerhet nämnas den,
att den saknar alla straffbestämmelser för öfverträdelser
deremot. Också var året 1792 knapt tilländalupet,
innan man genom Thorilds rättegång fick anledning att
upptäcka denna brist, som man först då sökte afhjelpa
genom en särskild förklaring, som tillämpade 1774 års
förordning. Den braskande vältalighet, som — kar&k-
*) Bergman-Schinkel, Minnen, III: 34.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
