Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
Den sofvande och vakande sköna.
Jag säg Zemir af sömn betagen
I gräset vid kaskadens brädd;
Skön som den yngsta af behagen,
I Vestas offerdrägt förklädd.
Som månen går i molnets bädd,
Så sönk dess öga till för dagen.
An sträckte hon en rundad arm,
Som liljans hvithet tycktes jäfva,
Än sågs de mörka håren sväfva
Kring hennes alabasterbarm,
Och hennes runda bröst med harm
De glest förbredda lockar hafva.
Jag såg sefiren flyktigt sträfva
Att blotta — der en cyprisk fot,
— Der någon yppig ledamot,
Och hennes tunna mantel bäfva
För de förmätna fläktars hot.
Men om, förföriskt sköna qvinna,
Du dig i sömnens armar ter
Förtjusande som en gudinna,
Hur mycket är du det ej mer,
När dina mörka ögon brinna
Med samma glans som dagen ger?
Ja, när, i det du ljufligt ler,
Jag ser dig mig till mötes träda,
Så tycks mig att jag våren ser,
Som kommer att naturen gläda.
Vid skymten af din lätta drägt,
Vid fladdrandet utaf din slöja,
Jag tror mig känna vingens fläkt
Af dufvorna som draga Fröja.
Och skulle då mitt ödes skick
Ett qval uti min barm fördölja,
Så sjunker det, likt hafvets bölja,
För lugnet och för solens blick.
När dagens vagn har sänkt sig neder,
Och väktarns rop och nattens bloss
I vänners lag fölgam lat oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
