Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand, den andra i träde aedan Nicanders död. Men beklagligen blefve
jem-väl denna ära nog dunkel, då den ägdes endast af segervinnarens förakt.»
«Jag vill påminna mig att Sverge fordom ägt en skald, Einar, med
tillnamnet Skaldespiller; emedan han förspillde alla sina föregångares och
medtäflares reputation. Det var ett naift språk, den gamla götiskan. Tit.
har gjort att ordet bör upplifvas. Ty efter min tanke är första och sista
regeln vid upptagandet af gamla och nya ord: att saken finnes.»
Två dagar senare heter det i ett nytt bref:
«Det skulle bedröfva mig om tit. kunde misstänka för smicker hvad
jag sagt endast af mitt hjertas fullhet. Bland alla mina oskickligheter är
icke den minsta att ej kunna smickra. Men ägde jag ock denna charmanta
konst i all möjlig höjd, så var viss derpå, att den aktning, jag hyser för
en hederlig mans tänkesätt, skulle lika så mycket förbjuda mig att nyttja
den mot tit., som ypperliglfeten af dess förtjenster skulle göra den rent
omöjlig. — Jag påminner mig blott ett enda ord i mitt förra bref, som
skulle kunna misstydas till ett obehörigt lof. Då jag nämnt tit. vår tids
Skalde-spillare, har min mening ej varit, som skulle alla öfriga svenska
skalder förlorat sitt värde vid tit.; jag har endast velat erkänna det
onek-liga företräde tit. för dem alla äger. Det är icke jag, som sätter denna
spira i tit. händer; den var aldrig i mina; jag svär den blott min hyllning,
och förenar min röst med allmänhetens och häfdernas. Det är icke af en
snillebragd, men af tio års segrar på alla vitterhetens fält, som tit. vunnit
den. Men ock, så villigt jag går att erkänna en chef, så långt är jag
skiljd från den slafviska försakelse att förneka mig och mina medbröder
all litterär existens, och att säga hvad Raynal låter svenska nationen hafva
sagt 1772: Sire! vous étes tout, et nous ne sommes rien. Ty vore än
tit. förtjenst dubbelt större (och det ankommer allenast på dess helsa och
egen vilja att den säkert en dag blifver det), så skall jag dock aldrig tvifla,
att ju auktorerna af Atis och Camilla, af Menniskans Elände, af Dagens
Stunder, af poemet öfver Handeln, af Ode till Svenska Folket böra, hvar
och en till sin höjd, och hvar och en i sitt slag, behålla i alla tider ett
utmärkt rum på Svenska Parnassen.»
»Uppriktigheten fordrar att jag nämner ett ord om mig sjelf. Tit.
skall deraf finna att jag icke är utan högmod. Jag sätter mig i förhållande
af svenska litteraturens Johannes Döpare. Johannes var ingalunda en af de
största profeterna, men hade den lyckan att vara den störstes förelöpare,
och döpte med vatten i afvaktan på den, som kom att döpa med eld. Det
var Messias allena som förstod sig på det dopet. Alla andra döpare skulle
bränt fingrarne på försöket. Man var derföre nödsakad att återkomma till
vattnet; och Johannes har fått den äran att i alla tider passera för en
habil vattendöpare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
