Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
« Redan öfverjordisk i mina tankars höghet, finner jag på jordens klot» —
— ingen sådan poet som jag.»
«Dagens Gud, strålande från sin gyllene vagnskorg, hade redan låtit
sina eld nysande hästar trafva ett godt stycke fram på himlahvalfvet. Redan
hade sfererna trenne hela timmar återskallat af dånet från deras blänkande
silfverskor: och ännu qvarhöll den mörka och ljumma bädden mig; mig,
«Etherns son och Englars tillkommande broder!»»
«Efter nio timmars sömn vaknade jag dock. Icke åskans brakande
lågor, icke stormarnes dundrande röst, icke hafsvågens brusande fall
uppväckte mig. Nej — jag sof tungt och snarkade mig vaken. Gnuggande
mina halföppnade ögon, ropade jag med förundran: Stor är din allkraft,
lifvande natur! Stor är den väckande styrkan af en ljudande näsa; men o!
denna mäktiga granne, hvarföre segrade den ännu aldrig på mina läsares
nedtryckta ögonlock?»
«Ur bäddens famn uppstod jag «med en Guds välvilja». Dunen
hvif-tade i mina raka, lagerkrönta hår. Redan buro mina knän på spensliga
senor den byggnad, som naturens hand deruppå upprest. På den kringfördes,
0 älskade skönhet, detta hjerta, som blef ditt altare, och detta hufvud, hvarur
den prosaiska sångens röst frambryter, likasom nattens fågel ur den håliga
bergsklyftan. Redan beklädde det oskyldiga fårets afslitna ull mina poetiska
ben. Med en filosofisk blick stannade jag vid detta vittnesbörd af
menniskö-våldet, som ej lemnat fredad på jorden ens den, fredligaste bland dess
röst-ägande inbyggare. Mensklighetens milda stämma upphöjdes i mitt hjerta.
Den ömma känslan, kärlekens ädla syster, öfverklibbade min själ. Evigt
hat svor mitt redliga sinne mot all röfvad värme, emot hvart ullklädt ben,
som trampade jorden. Adel, sade jag, ädel är den barbenta vilden: han
bär naturens drägt. Men J, Europas barbariska söner! hade naturen åt
edra vekliga lemmar ämnat dessa klemmiga omslag? O! skulle ej då hennes
moderliga hand sjelf hafva stoppat edra frusna fötter i samma pels, som
hon gifvit det hoppande lammet? Skulle hon låtit dess ull växa så rotfast
1 det ömmande skinnet? O nej, ack, ha! detta fårets skrän, som rakas af
den skärande saxen! hvilken djcfvulsk «ton i den stora verldssymfonien».
Så talade jag. En hel postilla af känslofulla betraktelser utströmmade från
mitt rysande snille. «Nu blef min gång majestätlig»–ty med stora steg
vankade jag omkring på det osopade kammargolfvet. »Våldsamt svallade
blodet i de sprittande pulsarna. Våldsamt uppsteg dess ström på min
flammande kind. Jag såg i min inbillnings fjerrglas de tillkommando —
hjordarnas glädjesprång. Men Gud! hvad mitt barnamod sönk!» Huru svag var
ej min ifver! Och ack, huru stort det försåt, o kärlek, hvarmed du
gäckade den! Just, just i dessa filosofiska ögonblick, hvilken bild framställde
du ej för min hänryckta inbillning! Nystärkt och gladlynt trodde jag se
dig, du ljufva Zeraphia, nalkas mig med din vanliga förföriska gång, dina
korta och täta steg. Vid hvartenda framskymtade nedom det blårandiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
