Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ordet drott, som kan, enligt dess ursprungliga bruk i
vårt språk, tilläggas alla upphöjdare värdigheter under
den kungliga. Vår berömda herr Bergklint skref i ett
skaldebref till ett af våra fordna riksråd: «Nej, räds ej,
store drott, att se en gratulant» m. m. Och jag tror att
detta exempel kunde, med fördel för språket, allmännare
efterföljas, nemligen i poesi eller vältalighet. 2) Likaså
hafva vi stor brist på tjenliga interjektioner eller känslans
utrop, åtminstone för den högre stilen och passionernas
språk. Romarne hade deras vce, vah, proh, heu> eheu m. fl.
Fransmännen hafva deras Oh, Ah9 Hélas! Man lär
härvid ej fela att straxt nämna vårt O! och Ack! Men
vore också detta, genom fördubblad slutkonsonant, hårdt
artikulerade ack!, vore det också, säger jag, ett
naturligt uttryck af den ömmare känslan, som tydeligen
fordrar ett lindrigare, mera uthållet och ljudande, är det
åtminstone, genom Sjelfva betydelsen i hundrade fall,
otjenligt. Det har, i sin natur, alltid någonting vekt
och smältande. Vid de tillfällen, då känslan fordrat ett
uttryck af annan art, starkare, manligare eller häftigare,
har jag någongång vågat nyttja interjektionen ha!, som
jag funnit redan införd i språket, fastän, jag tillstår det,
föga gillad. Man synes i allmänhet ännu ej hafva vant
sig att gifva deråt annat ljud än det hårda,’ kalla och
nästan löjliga, som uppkommer af dessa två bokstäfvers
blotta mekaniska sammanläggning. Man måste anmärka
härvid, att alla sådana utrop kunna till deras rätta
natur på intet sätt med bokstäfver uttryckas. Det är
tonen, känsloljudet deraf, som ensamt kan gifva dem
deras behörighet. Det är, med ett ord, uttalet, som gör
dem sublima eller löjliga. För en uppläsare utan själ
äro de blott liflösa stafvelser, tomma mellanord, utan
betydelse af hvarken tanke eller känsla. Men låt en
man af sann, lefvande känsla bruka dem, och man skall
i hans mun lära att förstå deras innehåll och deras nöd-
Malmströms III. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
