- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 3. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 3. Leopold, Rosenstein, Adlerbeth och Ehrensvärd. Akademiska föreläsningar /
185

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nadsvärd vän af den stora skalden (Skjöldebrand) har
jned afseende härpå yttrat, att «han vid handlingens
ledning tros hafva varit bunden af högre föreskrifter,
hvilket han dock sjelf ej ville medgifva». Om man äfven i
planen af Virginia skulle tycka sig finna några, ehuru
mindre betydande osannolikheter; så synas dock dessa
endast ha sin grund i den strängt iakttagna fordran af
rummets och tidens enhet, hvilken nödgat skalden att
sammantränga handlingen inom något inskränktare
gränser, än dess fria och naturliga utveckling kanhända
fordrat. — Karaktererna synas mig i allmänhet i båda de
Leopoldska tragedierna äga den upphöjning och
idealitet, som den tragiska konstens väsende fordrar. Dock
torde man icke utan allt skäl kunna sätta i fråga,
huruvida Oden sjelf i vishet och ädelhet fullt motsvarar det
begrepp, man gerna ville göra sig om en stor
religions-och samhällsstiftare. Deremot bör man med rättvist
lof-ord erkänna den förädling, skalden gifvit åt Appii
karakter, samt åt hela förhållandet mellan honom och
Virginia, äfvensom den sanning, med hvilken den
fornromer-ska republikanska strängheten blifvit uttryckt i Virginii
person. Att skalden i Hildurs och Julias personer
infört tvenne s. k. förtrogna, hvilka, föga betydliga i sig
Sjelfva, ej hufvudsakligen medverka till handlingens
utveckling, har åtminstone sin ursäkt i den fransyska
tragediens häfdvunna bruk. — I känslornas och
passionernas målning synes mig Leopold ha i hög grad lyckats
att förena Corneille’s storhet med Racine’s ömhet, utan
att falla i den förras ofta kalla och deklamatoriska ton,
eller den senares stundom något för matta vekhet. För
öfrigt har han i Oden mera närmat sig intill Corneille,
mera intill Racine i Virginia. Båda dessa verk äro
onekligen rika på tragiskt sublima och rörande
situationer, om man ock kan uppvisa andra tragedier, som göra
ett ännu starkare och mera skakande intryck. — I
diktionens öfverallt bibehållna styrka och upphöjning, i språ-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:43:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/3/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free