Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behandling af Öem verkat så mycket som Leopold på
den allmänna upplysningen och bildningen. Hans hit
hörande skrifter må betraktas med afseende på ämnenas
vigt, tankarnes sanning, mognad och redbarhet, eller på
framställningens förtjenst och stilens behag: i båda dessa
hänseenden måste de räknas bland de yppersta, som vårt
språk äger att uppvisa. Mångfaldig och omvexlande är
deras form: med beundransvärd skicklighet har
författaren förstått att öfverallt lämpa sin ton efter ämnets och
ändamålets fordringar. Stundom fortgår hans
undersökning i formen och tonen af en egentlig af handling: här
utvecklar den sig med. klarhet, ordning och lugn
värdighet; utan att binda sig vid en strängt systematisk
och methodisk bevisning, hvilken här skulle vara
olämplig, äger dock hans tankegång, i sitt klara, lätt
öfver-skådliga sammanhang, nog bindande kraft för att icke
blott genom öfverraskande vändningar fånga läsarens
bifall, utan äfven hos honom frambringa en verklig och
stadgad öfvertygelse; och skrifarten äger en hög grad
af liflighet och elegans, utan att vara vanställd genom
några falska och sökta prydnader. Sådana äro hans
af-handlingar om «Förnuftets frihet», om ((Religionsfriheten»,
om «Aldre och nyare vidskepelse», om ccStraffmakt och
strafflagar» m. fl. — Vid andra tillfällen väljer han en
friare form och kläder sanningen i skämtets eller
ironiens drägt: här återfinner man hos honom hela den
blixtrande qvickhet, det fina attiska salt, den
epigramma-tiska uddighet, som utmärker hans skämtsamma poetiska
stycken. Knappast äger vår litteratur något som i fin,
väl underhållen ironi, träffande satir och spelande
qvickhet uppnår de i sin art klassiska styckena: «Om det
ro-maneska», ((Lärdomshistorien» och «Durencrans poetiska
och kritiska lefnadslopp». — Den krossande sarkasmen
åter är rådande i anmärkningarne vid skriften ((Kritik
öfver kritiker», i recensionen öfver boken om ((Sverges
statshvälfningar och hushålléanstalter från 1720 till 1792»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
