Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
holm på några veckor, men dessemellan på landet; att
Rosenstein hade med Stockholms-Posten alls intet att
göra, hvilket han ofta förklarat. Rosenstein blef något
upprörd, bad att få nyttja tillfället för att explicera sig;
påminte om konventet i Upsala, som man ock lagt
honom till last, sade sig äga bref, som visade hans
förhållande; vore osäker huru länge han med en svag
helsa, som försämrades af dagliga agitationer, kunde
lefva, men tryggade sig att andra efterlefde, som kunde
justifiera honom; visade en pelare, vid hvilken han
erhållit rikskanslerens tillstånd att emottaga flera gånger
nekade bjudningar af ambassadören Romanzoff, hvarest
han ätit sedermera tre gånger, och derpå blifvit beskylld
att vara ryskt sinnad. Sådant sade hans kongl. höghet
sig icke hafva hört; men Rosenstein bad om förlåtelse:
sade, att genom den indiskretion, som herrskar äfven i
det innersta, vore han derom underrättad, dock
försäkrad att hans kongl. höghet det ej kunde tro. Hvad
Rosenstein om regeringssättet tänkte, berodde ej af
honom sjelf, men han vore långt ifrån att påtänka någon
ändring. Beklagade slutligen dem, som begagna
furstars förtroende att kasta misstankar på oskyldiga
menniskor. Här afbröts samtalet»*).
Näst sin egen lugna frimodighet hade Rosenstein
riksdrotsen grefve Wachtmeisters fasthet och
rättrådighet, samt den unga konungens personliga välvilja och
rättskänsla, att tacka för att han utan svårare påföljder
kom ifrån denna lumpna anklagelse. Riksdrotsen hade
af rikskansleren, den olyckligt ryktbara Fr. Sparre, å
hertigens vägnar blifvit anmodad att anklaga
Silfverstolpe. Riksdrotsen svarade «att Silfverstolpe ej sagt så
mycket i talet till salig konungens värsta, att ej
rikskansleren sjelf om honom talat mycket värre», och då
han tilläde att man ej kunde oroa folk utan anledning
*) Jfr Adlerbeths Hist. Anteckn., II: sid. 236 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
