Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sannt; vi lefva således i okunnighet om det rätt vackra i naturen, om det
rätt sanna i ordning, kort sagdt, om sann smak. Antikens verk grunda
sig på utkast efter ett skönt, som man ej i hast förstår. Men det moderna
ögat söker efter hvad det förstår; och just detta är hvad de gamles
konstverk vårdslösa. De äro gjorda åt sin egen lyckliga tid, och uttrycka blott
hvad det antika ögat förstod. Hemligheten är, att antiken har en stil af
stor naivitet, som de moderna dels hatat, dels ej kunnat skaffa sig.»
«Intränger man dock slutligen i denna hemlighet, då erfar man en
liflig njutning att se, hvilken fullkomlighet menniskan kan lägga i sitt
allraminsta; med hvad ordning hon följt naturen blott för att komma till
ett stort nöje; och hvart hon är mäktig att gå, då hon alltid behåller
det känslosättet att arbeta för efterkommande. Allt detta synes i enhvar
af de gamles konster; och huru de hade uppsigt på prydnaden för att
föra den till nytta genom ett evigt-varande stort ändamål. De behandlade
derigenom konsterna såsom en egentlig del i statslifvets sammanhang, och
deras skyldigheter, deras smak såsom en stor fråga i lagstiftningen. —
Begriplig är derföre den likformighet i manér, som gör att alla deras verk
tyckas kommit från en enda mästares hand; ty skönhetens hufvndprinciper
voro nog gemensamma, att åstadkomma en gemensam smakens fullkomning.
Till denna gemensamhet af sinnesart och smak hörde, att, med bortseende
från lefnadens låga delar och privata händelser, endast skildra religion och
fosterländska häfdaminnen; att aldrig välja det pittoreska ur en söndrig och
nyckfull natur (såsom att sira grafvårdar med dödskallar); och att så i
sina ämnen alltid söka blott det vackra, att man, sedan hufvudsaken var
tagen, uteslöt en hop accessoirer, som stundom utgjorde det fula dervid.»
«Hvad man i moderna arbeten träffar, är nästan alltid motsatsen af allt
detta. Eller, när ser man der en tafla med full värdighet framvisa ett
stort ämne? Antingen har konstnären glömt skönheten och sökt täckheten;
eller har han sökt skönheten och glömt behaget: — aldrig har han fattat det
i menniskokroppen fullt friska; och själens uttryck har han öfverdrifvit eller
lagt i det låga (såsom i ett smicker med fint skinn, len färg, lat ställning,
lysande draperier och häftigt skuggspel, — under det teckning,
komposition, färg och expression gå miste om måtta och ärbarhet). Men sådant
passar för artisternas tidehvarf, eller ock för deras egna känslor. Mestadels
vilja de blott gifva en städad afbildning af hvad ögat dagligen ser, och der
accessoirerna intaga äfven så stora fält som hufvudämnet. I allmänhet sker,
att artisten, i detsamma han tycks visa begrepp om konsten, syndar emot
smaken, och i detsamma han tycks söka smaken, syndar emot konsten. —
Endast den italienska skolan, som väl ock är en ny byggnad, men uppförd
på en gammal god grundval, har denna i sin smak verkligen bibehållen;
men byggnaden svarar ändå ej alldeles till grundvalen.»
«Kort sagdt: antikens konstnärer ha ägt smak; nordens konstnärer ha
sökt smak; Italiens konstnärer (de största nemligen) befinna sig i ett mellan-
Afalmström. 111. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
