Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria — så hette den kossackiska amazonen (P) —, hvara afsigt med ain
fård till Sverge var att döda ain älakarea förmenta brud, i sådant ändamål
tog tjenat i en fiéndtlig krigshär. Der hade hon 8annolikt föga hopp att
ut-8pana hemligheten, om den älskade drabanten verkligen var förlofvad eller
ej. Recensenten har också icke kunnat gissa, hvilken gnista af hopp
före-sväfvade Axel, då han lofvade sin Maria att återkomma. Knappt kan man
också föreställa sig, att en af Carl XII:s hurtigaste bussar, van vid alla
krigets fasor, förödelser och uppoffringar, skulle blifva vansinnig öfver
förlusten af en flicka, med hoppet af hvars ägande han väl blott ett enda
ögonblick kunde smickra sig. För att — om ej motivera — åtminstone
draga en lyckligare fördel af denna förståndets förlust, hade skalden
möjligen kunnat låta Maria falla för sin älsklings egen hand. Slutet på
berättelsen, som skildrar Axels död, är nästan ord för ord kopieradt ur
romansen «Ritter Toggenburg», men den tyska riddarens långsamma
för-smäktande är icke en följd af vansinnighet — ett drag, hvarigenom allt
det sköna, som ligger i begreppet om en sådan sig sjelf uppoffrande trohet
alldeles går förloradt — utan det är ett fromt, stilla, långsamt vissnande
hjerta, hvars anblick, så oöfverträffligt af Schiller i några få verser skildrad,
nppfyller oss med en oändlig rörelse, jost emedan detta trogna bröst är
medvetande af sig sjelft och det offer det frivilligt frambär.»
«Om vi än lemna dessa betänkligheter derhän, så måste vi ändock
medgifva, att denna romans icke hemtar sitt värde hvarken af en ny, eller
af en djup, väl uttänkt plan. Dess förtjenst måste således ligga i
utförandet. Sådant är också verkliga förhållandet. Denna berättelse förråder sig
öfverallt i detaljen såsom ett barn af en utmärkt skald; den glänser af den
färgprakt, som utmärker alla herr Tegnérs skapelser. Men detta stycke är
icke författadt i den rena, harmoniska stil, som man beundrar i hans
Frithiof, utan erinrar på åtskilliga ställen om den falska kolorit, hvarmed
herr Tegnér, då guldet och de äkta siraterna ej alltid räckt till, stundom
öfverdragit sina äldre stycken. Detta manér utmärker sig genom ett
bländande skimmer: det är egentligen icke målande, utan evigt
parallelise-rande, bestående i ett oupphörligt sammanhopande af bilder, lånade från
alla verldstrakter, från alla kompassens väderstreck, från alla naturens riken.
Oaktadt alla dessa liknelser blifver föremålet, som skulle beskrifvas, för
läsaren derigenom alldeles icke åskådligare eller tydligare. Nu är det
onek-ligt, att många af de8sa bilder förråda en sann originalitet, en rik
uppfinningsförmåga, genialisk ainnrikhet, ett slags poetisk qviokhet; men då
äfven ett snille, som beständigt jagar efter det pikanta, icke alltid kan
träffa målet, så finnas, bland denna mängd af på hvarandra hopade
liknelser, bilder och besynnerliga uttryck, fiera drag, som äro högat mi88naiva,
opassande och en och annan gång gränsande intill det löjliga. Recensenten
vill anföra några prof. Sid. 8 heter det om Carl XII, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
