Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elegier - Angelika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Menniskohjertat är sjukt: derför det dväljes i mullen,
Ömmar för himmelens hand, ömmar, men helas ändock.
Icke mot jordens flygtiga lust jag byter de tårar,
Hvilka i minnenas natt stilla jag gråter ibland,
Stilla jag gråter ibland, när de blånande rymder jag skådar,
Dit jag förlägger mitt hopp, dit min Angelika gått.
Ack, men hur ofta ändock mitt ensliga hjerta vill brista!
Minnenas ljufliga tyngd trycker till jorden mig ned;
Ty jag har egt för min kärlek en vår och en ros för mitt hjerta: —
stormen har härjat min vår, döden har tagit min ros.
Hvila din vinge, min själ! — Dig hölj i ett töcken af tårar,
Gjut ur ditt innersta djup sorgens elegiska ljud!
Klaga, som fogeln i skog, när hans bo är plundradt och öde,
Sucka, som vinden i säf suckar, när hösten är när!
Tro ej det smickrande hopp, som vaggas på luftiga skyar,
Tro ej den svalkande frid, vindarne ljuga för dig.
Men när härjaren går i höstdrägt fram öfver fältet,
Stormarne ryta i sky, vågorna brytas å strand,
Då, min själ, lär du tro: det språk, de tala, är sanning:
Dödens, förgängelsens språk, kärnan af lefnadens dikt.
O! hvad drömde jag ej, hvad hoppades, egde jag icke,
Medan jag trodde ännu lifvets bedrägliga sken?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
