Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ju högre anden stiger, desto mer
Är djupet under fullt af natt och fasa.
Bäst stjernan tindrade, ack! «bäst hon brann»,
Hon underfulla, hemska drömmar drömde:
I bleka skyar hon sin låga gömde–
Der satt hon vemodsfull, tills hon försvann.
«Han har gått bort, hans stjerna har gått neder»
— Så lyder sorgeposten hemifrån —
Och med en moders smärta Svea beder
Om himmelsk hvila för sin störste son.
Sin sista lager har han gått att taga,
Ty nu han fårdigdiktat har en gång
«Försoningen» uti sin egen saga,
Den sista stanzen i sin hjeltesång.
Hur sången flödade ifrån hans lyra
Med doft af honung, eld af drufvosaft!
Hur stor han var — hur mensklig i sin yra!
Hur vek och öm uti sin hjeltekraft!
Hur pythiskt hög han Gudars talan förde!
Och åter ack! hur barnsligt mildt han log!
Hur siarlik han med sin trollstaf rörde
Hvart menskligt hjerta tills med hans det slog.
När med sin sång han Nordens dalar fyllde,
En nyfödd skapelse ur chaos sprang–
En jord, en himmel, dem hans dikt förgyllde,
En verld, förtrollad af hans lyras klang.
Att menskligt känna och att himmelskt sjunga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
