Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blandade Dikter - Julianus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så göra de sig döden sjelf till vän,
Och locka himlens fröjd till sig i grafven.
Om stormar fara öfver jorden fram
Och störta kojor och palatser neder,
De skona dock det murkna korsets stam,
Om blott dervid en trogen skara beder.
När himlen mörknar och när natten drar
Sitt täckelse utöfver stjernelanden,
Den trogne eger dock en stjerna q var,
Som vinkar honom ifrån himlaranden.
När natten sc*n i ohöljd fägring står,
En engels ande i hvar fläkt han känner,
I hvarje stjerna, som på fästet går,
Han ser en vänlig blick från himlavänner.
Hvad saknar han? Han hungra må, likväl
Sin hand han fruktlöst efter spis ej sträcker;
Han törsta må: en vän han känner väl,
Som honom dryck ur friska källor räcker.
Han blöda må: han höjer bönens ljud,
Och såren läkas, af Guds hand berörda;
Han tröttas må: han tröstar på sin Gud:
Gud hjelper honom bära upp hans börda.
Den lycklige! han vet ej, hvad det är
Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven,
I själens natt och sjelf sig frukta der,
Af menniskor och gudar öfvergifven.
Han vet ej, hvad det är att vissnad stå,
Utaf en yppig sommarverld omhviftad,
Och tyna, torka och till aska gå,
Utaf sin egen andedrägt förgiftad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
