Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se! Nornan, blidkad, åter sammanspunnit
Dess äras purpurtråd med fridens guld!
Ej krigets andar sina åskor samla
Kring Sveas hjessa mer, den heliga, den gamla.
Se in i seklets öga! Menskoanden
Förgäfves icke genom tiden går.
Ej vinden lik, som hvirflar öckensanden
En stund och se’n försvinner utan spår;
Men floden lik, som vattnar många länder
Med samma klara våg vid evigt rika stränder,
Han framgår trygg. Hans bana intet hämmar:
Ej dammar byggas mot hans bölja vred;
Ty när han brusar, när han öfversvämmar,
Han störtar throner uti djupet ned.
Han hela slägter i förderfvet rycker,
Ty när förtryckt han är han fruktansvärdt förtrycker.
Men när han se’n sin vrede falla låter,
Och kallar kämparne ur stundens strid,
Han vill försonas, och han söker åter
Sin bädd emellan sina stränders frid.
I herrligt lugn hans bölja åter rullar
Och ser hur skördar gro på nyss fördränkta kullar.
Ha vi ej hört hur dessa vågor svalla?
Ej vi förnummit dessa striders gny?
Ej hört ett härskri öfver verlden skalla?
Ej hela slägter sett med bäfvan fly,
Att frälsning söka från den bittra nöden,
Och, utan hopp till slut, sin frälsning få — i döden?
Det var en tid, då verldens grundmur skälfde,
Då vredens lava flöt från strand till strand;
Då hopplöst mörk en blodröd himmel hvälfde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
