Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men tidens hand, som segerspannet leder,
Från sin triumfvagn snart vrok triumfatorn neder.
Men hur han föll ifrån sin äras branter,
Derom förmäla så min sagas ord:
Från urtid fri bland sina anförvandter,
En sköldmö satt i §errbelägen nord.
Hon stridens gny förnam, men djerfdes dröja
Att för eröfrarns vink sin krönta hjessa böja.
Sin vredes blixt mot hennes barm han slungar:
«Ve den förmätna, i sin blindhet djerf!
Han, som har kufvat Europas kungar,
Han skulle henne skona från förderf!»
Hon stred — och stridde som i fordna dagar:
Dock! — Häfden sörjer än och minnet evigt klagar.
Hon stred — och stridde som i fordna tider,
Och blödde ymnigt, ack! tills hon förblödt.
Det hjelper icke hur den ädla strider:
Dess hopp har vikit och dess arm är trött
Det är förbi — ej mera återvänder
Den systerliga tro, som bor vid Auras stränder.
Då stod en hjelte verldseröfrarn nära,
En hög gestalt, och vägde lugnt sitt svärd;
Han tänkte: «Modet är dock värdt sin ära:
Den sköldmön vore väl ett envig värd.
Hon kallar mig. Välan, jag vill ej bida,
Att fri, som förr jag stred, för frid och frihet strida.»
Han kom — och sköldmön, svigtande, sig stödde
Med ljuf förtröstan uppå hj el t ens arm.
Och åter lif i hennes öga glödde,
Och åter växte mod i hennes barm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
