Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att förekomma att det krig, som fördes om
hertigdömet Slesvig, skulle komma att sträcka sig äfven
till andra delar af det danska riket, lät konungen en
armécorps afgå till Danmark att försvara dess gränser,
under det att den danska krigsmakten mera odelad
kunde användas i aktiv strid emot fienden. Under tiden
rustades oupphörligt till lands och sjös för att med
eftertryck kunna möta hvarje fara för de nordiska rikena,
och konungen sjelf tog befälet öfver de svensk-norska
trupper, hvilka såsom reserv voro församlade i Skåne,
för att i händelse af behof kunna förstärka sina på Fyen
förlagda kamrater. Så stod Sverige efter mer än
trettioårig fred åter rustadt för krigets blodiga värf, och en del
af dess trupper stod redan på främmande jord, äfven nu
såsom förr en gång färdig att gjuta sitt blod för en
sak, som icke i första rummet var dess egen, utan den
allmänna rättvisans. Huru lifligt brödrafolken delade
konungens åsigter och önskningar i denna sak, eller,
huru riktigt konungen uppfattade sina folks syinpathier,
då han uppträdde såsom väpnad medlare mellan
Danmark och dess fiender, bevisas bäst af den
beredvillighet, hvarmed deras representanter beviljade hvad
konungen ansåg behöfligt för att intaga en
aktningsbju-dande ställning mellan de krigförande makterna till
skydd för bundsförvandtens rätt, äfvensom af den
enthu-siasm, hvarmed enskilda svenskar skyndade att under
Danmarks fanor vinna rättvisa åt detta rike på samma
gång som lagrar åt sig sjelfva. Mången tapper svensk
yngling hvilar under dansk torfva, sedan han spillt sitt
blod för sin högsinta och oegennyttiga öfvertygelse om
rättmätigheten af en sak, som dock icke var hans. Den
sjelfuppoffring för en idé och den äfventyrsanda, som
utmärkte våra förfäder, uppenbarar sig ännu en gång i
dessa vår samtids romantiska riddarfärder.
Tyskarne, ehuru hänförda af en falsk och till
ytterlighet uppjagad fanatism för ett inbilladt så kalladt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
