Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veckling och fullkomning, och att han först derigenom
hinner sin tillvarelses ändamål.
Det var i kärlekens namn, som Franzén uttalade
sin protest emot seklets nya läror, och det var äfven på
kärlekens språk, som han gjorde det, utan bitterhet,
till och med utan tvist, ja ofta utan att ens nämna eller
antyda sin motståndare. Utan anspråk och utan buller
intog han sin plats på den stormiga vädjobanan för den
tidens strider: otillfredsställd med den tillintetgörande
filosofi, som utgjorde sjelfva blomman af tidehvarfvets
bildning, återgick han till de första och närmaste
föremålen för den ungdomliga betraktelsen, naturen och
menniskohjertat. Dessa föremål voro visserligen icke
främmande för den tidens skaldekonst; men det sätt,
hvarpå han behandlade dem, det milda allvar, hvarmed
han firade deras höga och heliga betydelse, såsom
förgängliga speglar af den eviga skönheten och kärleken,
var det nya i hans diktkonst, som icke kunde undgå
att midt under den allmänna andliga förvirringen i hög
grad fästa uppmärksamheten och väcka lika mycken
förundran som förtjusning. Franzéns skaldekonst var
redan från början genomträngd af en varm religiositet
äfven i de stycken, som icke uttryckligen bära en religiös
stämpel. Hans åskådningssätt är till en viss grad
pan-teistiskt: hela naturen, hela den menskliga tillvarelsen
är för honom genomandad af en gudomlig fläkt, som
förädlar, helgar och idealiserar den: ett åskådningssätt,
som är lika sannt kristligt, som det är det enda sannt
poetiska. På den tid, då den franska vishetens apostlar,
under det att de satte menniskan i det gudomligas ställe,
likväl förnekade hennes andliga väsen och hennes
sedliga ändamål, fann Franzén tillräckligt att mot dem
blott vädja till «skymten af himlen i naturen», — den
andliga pregel, som naturen sjelf påtryckt menniskan i
hennes anlete:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
