Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Än skalkas hon, behagfullt qvick och yr,
En gratie, qvarglömd från kung Gustafs tider:
Ån åter, djupt allvarlig, hon ej skyr
Att gifva tårars tröst åt den som lider.
Men om hon gråter eller om hon ler,
Om vårar grönska, eller vintrar snöga,
Jag samma frid på hennes panna ser
Och samma milda djup i hennes öga.
På hennes kinder barnets helsa log,
Och morgonskimmer hennes anlet smekte,
Och vårens första flägt i nordanskog
Med hennes ljusa gudalockar lekte.
Hur ömt hon klagade, hur ljuft hon brann!
Hur till försoning bjöd hon hvita handen! —
Den hand, som tyckes än, se’n hon försvann,
Sin frid oss vinka ifrån himlaranden.
Men lyktadt re’n är hennes sångers tal:
Förgäfves, ack! jag söker hennes like.
Nu drömmer hon uti cypressers dal
Vid silfverbäckar i de dödas rike.
Likväl, o gamle! du ej inneslöt
Din hela rika själ i harpoljuden:
Din varma kärleks bästa tår du göt
För korsets Hjelte dock i purpurskruden.
Dig syntes skönare än Pindens glans
De droppar blod, som verldens synd försona,
Och mera dyr än sångens lagerkrans
Dig syntes Gudasonens törnekrona.
Så korsets tyngd du på din skuldra tog
Och genom lifvet milde mästarn följde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
