Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var skaldens öga oaflåtligen riktadt ännu i det ögonblick,
då det för alltid lyktes.
Skådar jag tillbaka på det poetiska tidehvarf, som
Atterbom tillhörde, så återväckes hos mig den känsla,
som jag } början af detta föredrag uttalade, känslan af
sorg öfver det närvarande och saknad af det förflutna.
Hvilka förluster har icke den svenska sången gjort
under de sista tiotalen af år: Tegnér, Wallin, Franzén,
Geijer, Valerius, Atterbom — och hvad eger den qvar,
hvarmed den kan trösta sig öfver dessa förluster? Men
denna vemodskänsla får icke öfvergå till misströstan,
minst hos det unga slägte, i hvars namn jag talar. En
gång, kanhända snart, skall prosans nattfrost bortsmälta
för en ny morgonvärma af ungdomlig poesi: en gång,
kanske snart, skall den svenska sången återuppblomstra
under mäktigare händer än dem, som nu tid efter
annan framlocka matta toner ur Nordmannaharpan; ty för
att låna den ädle hädangångnes ord i den sköna visan
om Lindblomman:
Så länge som solen på fästets rund
An körer sin gyllene vagn,
Så länge som fåglar hvitnla i lund
Och qvittret är allt deras gagn;
Så länge som thordönets vilda bedrift
Än följs af en regnbåges frid,
Så länge som heliga stjernors skrift
Än läses i aftonen blid;
Så länge ett endaste hjerta blott
Än klappar af längtan och fröjd,
Ett endaste öga af tårar blir vått,
En endaste mysning blir röjd;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
