Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af hvad vi sagt, att idéen tillhör anden såsom ett
dess moment, följer, att idéen måste vara detsamma som
anden under någon dess särskilda form. Idéen är
anden, tänkt under det rena vara’ts kategori, såsom det
andliga inbegreppet af allt varande, såsom den andliga
förutsättningen för allt varande, såsom det inre
bestämmande vilkoret för all sann tillvarelse. Anden åter är
idéen med bibegrepp af manifestation och verksamhet.
— Idéen, sålunda bestämd, är hvarken det absoluta
eller slägtbegreppet: den är, såsom alltings andliga
urbild och förutsättning, visserligen inskränkt till
universum; men den erkänner icke hvar och en af dess
tillvarelseformer såsom sig motsvariga, utan endast dem, i
hvilka den igenfinner sig sjelf.
Vidare är man ense om att det sköna är
företeelse. Det sköna är alltså idé och företeelse, idéen
under formen af företeelse, idéen tänkt under kategorien
företeelse (Scheinen, Erscheinung). Det heter äfven att
det sköna är idéen såsom åskådning eller bild, att det
sköna är motsvarigheten mellan idé och bild, den
omedelbara motsvarigheten mellan det ideala och det reala.
Förhållandet mellan dessa båda momenter i det sköna,
redan förut grundligen undersökt af Ruge och Vischer,
har på ett förträffligt sätt blifvit utredt af den af ose
förut åberopade Zeising. Den identitet, som i det sköna
eger rum mellan det ideala och det reala, är, enligt
hans åsigt, ingen omedelbar identitet, som
tillvägabrin-gas inom objektet ejelft, utan det sköna föremålet är
skönt endast så vida som det framställer sig för ett
åskådande subjekt såsom identiskt med detta; å andra
sidan åter är det sköna ingalunda endast en egenskap,
som af subjektet öfverflyttas på objektet, utan det är
verkligen något, som liksom lössliter sig från objektet
för att hängifva sig åt subjektet, något som icke känner
sig hemmastadt hos objektet utan hos subjektet och
derföre längtar tillbaka till detta senare. Detta förhål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
