Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romanen saknar icke anor. Den älskvärda
romanläsande allmänheten torde icke hafva tänkt på att
verkligen en viss gemensamhet förefinnes mellan den bildade
sysslolöshetens gudomlighet, romanen, och något så
pedantiskt, som latinskt språk och romersk litteratur.
Detta gemensamma är dock nästan ingenting annat än
namnet. Beklagligen kunna vi ej neka att benämningen
roman verkligen härleder sig af Roma. Romanens ålder
går nemligen tillbaka ända till den tid, då de
ny-roma-niska språken ännu voro inbegripna i mödan att arbeta
sig lösa ur det klassiska tungomålet. «Lingua Romana»,
mellanlänken mellan de moderna Sydeuropeiska och det
forn-roraerska språket, var romanens första tungomål, —
så vida man nemligen icke vill upptaga de milesiska
fablerna med i romanlitteraturens stamträd. Som
bekant är visade den fornklassiska litteraturens epigoner
vägen för de nyare till detta slags dikt. De allraförsta
romanerna skrefvos väl, så vidt man känner, på grekiska
språket, och den byzantiska litteraturen saknar icke
dylika konstalster af temmeligt värde. Heliodorus eger ännu
beundrare, och framkallade på sin tid en mängd imitatörer
på samma sätt som ännu i våra dagar plägar tillgå. Men
dessa grekiska fabelberättare rörde sig inom en sfer, som
snart förlorade sitt intresse, tillhörde en verldsåskådning,
som, uppgången ur den antika, väl närmade sig det
kommande tidehvarfvets, men dock snarare kan betraktas
såsom en aftonrodnad af det fordna, än en gryning till det
blifvande. Kärleken spelar i dessa berättelser visserligen
sin roll, dock icke i den sublimerade gestalt, hvartill
den genom chevaleriet framdeles lyftades. Detta
cheva-leri, denna ridderlighet, denna abstrakta ära, denna
verldstrotsande och verldsstormande
sjelfständighetslyst-nad, i den besynnerligaste förening med en lika flack
och halsstarrig trohet och loyauté, denna vidunderliga
äfventyrlighet utgör medeltids-romanens — den
egent-Malmström. VII. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
