Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mål än ådagaläggelsen af den egna chevalereska
tapperheten och styrkan, icke längre kan utgöra ett giltigt
motiv för den poetiska handlingen i våra dagar, är lika
säkert som att vår tid icke mera frambringar en Iliad
eller en Amadis af Gallien. Men heroismen kan tagas
mera vidsträckt, mera humant. I romanen är
handlingen en hufvudsak, för att ej säga hufvudsaken, och till
densamma hörer, så vida den skall hafva esthetiskt
intresse, en viss grad af individuell sjelfständighet — den
skall vara en fri produkt af ett så eller så karakteristiskt
bestämdt subjekt. Denna subjektets sjelfständighet, som
i handling görer sig gällande, är den heroism, som
återstår och väl alltid måste återstå romanen. Det är
visserligen nu icke längre fråga om att ur eget bröst,
ur eget godtycke skapa sin verld, och beherrska sitt
öde, utan frågan är om det nästan ännu mera
intresserika att bland samtidens alla fixerade förhållanden
tillkämpa sig en plats för sin egen öfvertygelse, sin egen
inre verld, sitt eget ideal, dock så att de förra icke
derigenom rubbas — det vill med andra ord säga: att
småningom så utveckla sitt ideal, att det låter sig
inpassa uti det förhandvarande, hvilket åter ingenting
annat är än att underordna sig det förnuftiga bestående.
Detta underordnande går icke på en gång, det eger
sina grader, blifver blott småningom en insedd och
godkänd nödvändighet, och utgör med sin steg för steg
försiggående utveckling individens uppfostran för verlden,
för tiden och evigheten. Ehuru producerande sig genom
handling, är det dock en öfvervägande passiv heroism,
som ligger häri. Den slutar med subjektets beseglande
— men det är tillika i detta nederlag, som subjektet
finner sitt sanna sjelf, sin sanna frihet. De idealer, med
hvilka ynglingen gick ut i verlden, och för hvilka han
der ville kämpa, hafva icke gått förlorade: han har
endast jemte dem erhållit något annat, som han från
början försmådde, han har emottagit i konkret, lefvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
