Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derföre kan det också icke allenast uttalas af masker,
utan äfven blott läsas, utan att mycket lida deraf.
Heldre än att söka göra vårt resonnemang mera
bindande genom ytterligare abstrakta bestämningar, vilja
vi belysa det genom ett exempel, hvilket, såsom vi
hoppas, skall blifva både förklarande och öfvertygande.
I Aeschyli storartade trilogi, Orestien, har hjelten
Orestes till uppgift att på sin egen moder hämnas sin
faders död. Hans mor, Klytæmnestra, hade, såsom
bekant är, mördat sin make, Agamemnon, när denne åter
hemkom från Trojanska kriget, för att sedan gifta sig
med sin älskare Aegisthus. Fadrens ohämnade skugga
är det patos, som drifver Orest till tragisk handling,
och kollisionen eger rum emellan hans sonliga pligt att
straffa sin faders mördare å ena sidan — blodshämnden
var nemligen i grekernas heroiska tid liksom i vår
forntid den enskildes pligt — och hans sonliga kärlek till
sin moder å den andra. Kollisionen kan äfven anses
gälla samhällets lag å ena sidan, hvilken skyddar
helgden af äktenskapet såsom sedlig institution och å andra
sidan naturens lag, som bjuder kärlek mellan moder och
son. I detta förfärliga dilemma tvekar den antika
hjelten icke. Han dödar sin moder, liksom hon sin make,
och belastar sig derigenom i sin ordning med en skuld,
som måste försonas. Han har åtlydt den lag, som
utgjorde hans patos, men han har tillika kränkt en makt,
som äfven är berättigad. Huru yttrar sig nu denna
kränkta makt, för att straffa modermördaren?
Sönderslites han af samvetsqval vid sin moders aska?
Ingenting sådant. Han vet sig hafva uppfyllt sin pligt, och
samvete finnes ej, der subjektiviteten ej åtnjuter sin rätt.
De gamla språken ega intet ord, som motsvarar vårt
«Samvete». Föreställningen fattades de gamle; men
sjelfva saken fanns, dock tillhörande de subjektiva
regioner, som för dem voro en hemlighet. Samvetsqvalet
uppträder derföre hos dem under en blott objektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
