Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syntes alldeles obekant med alla, som plägade besöka
stället, och hvars vana det var att lägga sin hatt på
ett bord och promenera fram och åter i rummet med
långa steg i en eller en half timmas tid, utan att säga
ett ord till någon menniska eller synas låna den minsta
uppmärksamhet åt hvad som försiggick omkring honom.
Omsider plägade han taga sin hatt, betala sin skuld
och gå sin väg, utan att öppna sin mun. Sedan de en
tid gifvit akt på hans besynnerliga beteende, hade de
slutit, att han icke måste vara vid sina sinnen, och det
namn, hvarunder han gick och gällde bland dem, var
«den galna presten». Detta gjorde dem mer än vanligt
uppmärksamma på hans rörelser; och en afton, då
Addisson och de öfriga betraktade honom, sågo de honom
åtskilliga gånger kasta sina ögon på en «gentleman» i
stora stöflar, som tycktes nyss hafva kommit från landet.
Slutligen nalkades han denne såsom i afsigt att tilltala
honom. De voro alla nyfikna att höra hvad den stumma,
förryckta presten kunde hafva att säga, och lemnade
straxt sina platser för att ge akt på hvad som komma
skulle. Swift gick fram till landtjunkarn, och utan att
helsa på honom frågade helt tvärt: «Hör, herre, kan ni
påminna er något vackert väder här i verlden?» Landtjunkaren
stirrade en stund på den besynnerlige mannen,
förundrad öfver hans fråga, och svarade: «Ja, Gud ske
lof, jag minnes, att det många gåhger varit vackert
väder i min lifstid». «Det är mer», återtog Swift, «än jag
kan säga: jag kan ej erinra mig något väder, som ej
varit för varmt eller för kallt, för vått eller för torrt,
men, hur den allsmäktige Guden bär sig åt, så är
allting ändå rätt bra, när året är slut.» Sedan han sagt
detta, tog han sin hatt och gick sin väg, utan att säga
ett ord mera eller taga minsta notis om någon af de
närvarande, lemnande alla dem, som varit åskådare af
denna besynnerliga scen, stirrande efter honom och
ännu mera befästade i sin tanke, att han var galen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
