Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varaktighet, tillika i och med det samma äfven teckna det
gudomliga och eviga. Derigenom uppstå de poetiska skapelser,
som genomlefva sekler — som följa menskligheten
genom alla grader af utveckling i odling, i frihet,
i humanitet, derföre att de innehålla fröen till en
framtids kultur på samma gång, som de utgöra de fullt
utvecklade, yppiga blomstren af sin egen.
Ingen af våra läsare har ej hört omtalas, de flesta
af dem torde mera än till blotta ryktet känna det
odödliga jätteverk af menskligt snille, som heter Don Quixote.
Man känner sig frestad att draga på munnen vid detta
namn: det har sammansmält med allt hvad vår erinring
eger af komiska associationer — och sannt är, att den
manhaftige riddaren af La Mancha, «el caballero de la
trista figura», är en bland de löjligaste figurer, som
fantasien uppfunnit. Men det oaktadt ligger en stor
sanning i den hederstitel, som hans trogne vapendragare
uppfann åt honom: riddaren af den sorgliga skepnaden.
Ty om litteraturhistorien icke känner en mera komisk
gestalt än La Manchas riddare, Dulcineas tillbedjare,
vinsäckarnes och väderqvarnarnes besegrare, så känner
hon tillika icke heller en sorgligare bild af
menskligheten än samme entusiastiske svärmare för allt skönt,
allt ridderligt, allt idealiskt i de flydda seklernas
poetiska verld — en sorgligare bild än den fantasirike
hjelte, hvars förstånd krossades i den hårda och
oblidkeliga motsatsen mellan poesiens idealiska fiktioner och
prosans kalla verklighet, dem han icke förmådde att i
sitt medvetande försona — en sorgligare bild än den
ädle drömmare, som, fördjupad i sin fantasis brokiga
gyckelspel, förlorade sitt fotfäste på denna verldens
grund och straffades för sin förmätna dröm om eget
hjeltevärde med en förödmjukelse, som liknade den
grekiske Ajas’, men som han, slutligen vaknad till
medvetande om lifvets verklighet, bar med en
undergifvenhet, som är oändligt mera ädel, mera mensklig, mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
