Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro Racine, Boileau och Bossuet. Dit kunna äfven
räknas Fénelon och La Bruyère, ehuru hos båda dessa
förråder sig en benägenhet för större frihet, en
benägenhet för återgång till ett bättre förflutet, eller en
öfvergång till ett bättre tillkommande. Hos Fénelon ger sig
detta tillkänna genom åsigternas hofsamma frimodighet [1]
och stilens saftiga känslofullhet, hos La Bruyère genom
en viss stoisk förbehållsamhet, som likväl ej hindrar
honom att rätt ofta i den finaste ironi gifva luft åt sitt
förakt för de förhållanden af hvilka han var omgifven.
Racine, den ömma lyriska skalden, hvars rika poetiska
känsla af tidsomständigheterna instängdes i det redan
utbildade franska dramats konventionella fängelse;
Boileau, den kalla, förståndige, kritiserande advokaten,
som satte poesiens hela väsen i uttryckets korrekthet
och elegans, och som disputerade med sin kunglige
beskyddare om det «passande» i den eller den
hvardagsfrasen; Bossuet, den stränge hierarken, hvilken förstod
att taga retorikens alla konstgrepp i sin kyrkas tjenst,
hvilken beräknade hvarje ord på den största möjliga
effekt med iakttagandet af en värdighet, som aldrig lät
af känslans liflighet öfverrumpla sig, — hvilken kände
konsten att låta predikarens högsta sanningar gå i bredd,
med hofmannens lägsta smicker utan att dermed
äfventyra det ringaste af prelatens höghet: dessa tre
utmärkta personligheter utgöra det högsta uttrycket af
hvad den litterära odlingen var och kunde vara
under ett sådant beskyddarskap som Ludvig XIV:s. I
sjelfva verket står också detta s. k. stora tidehvarf
temligen isoleradt. Det var, säger St. Beuve, ett episodiskt
tidehvarf, som inträffade under en regering, hvilken på
[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
