Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sanning ens för sin egen upphofsman, den andra
gången likväl eger digniteten af fixa idéer och stabila
dogmer. Vi hafva här den romantiska verldsberyktade
«ironien», hvilken förtjenar att något närmare belysas.
«Jaget» — heter det i ett nyligen i Tyskland
utkommet kulturhistoriskt arbete — «är väl å ena sidan
hos Friedrich Schlegel medvetet af sin absoluta
skaparkraft; men då det tillika å andra sidan vet att det
genom all sin handling icke kan realisera idealet, att den
inskränkning, som det genom icke-jaget lider, förblifver
oöfvervinnelig; så är, enligt Schlegel, jaget ironien
öfver sin egen handling, och slår slutligen öfver till en
underkastelse under yttre bud och föreskrifter, i hvilkas
våld jagets godtycke gifver sig fånget. Dessa bud och
föreskrifter äro för jaget något yttre, derföre, att det
ännu icke är uppfyldt af det absoluta förnuftet, utan
förblifver inspärradt inom skrankorna af sin individualitet.
— — Ironien är den närmaste konseqvens, som
Schlegel drog ur den Fichteska filosofien: då jaget vet
att det ingenting kan uträtta, och att det goda i och
för sig är fulländadt i den moraliska verldsordningen,
så gör det hellre ingenting alls, emedan det i alla fall
är öfvertygadt om fruktlösheten af sina bemödanden.
Emellertid anser det sig ömsevis än såsom det högsta
och än såsom det lägsta. Det gör den gudomliga
lättjan och sysslolösheten till sitt lifs ändamål. Ty hvarje
enskild handling är en inskränkning, som bör undvikas;
endast i den äkta passivitetens och den blotta
njutningens heliga lugn kunna vi erinra oss vårt hela jag. —
Jaget lefver i trånaden efter den eviga ungdomen; icke
som skulle föremålet för denna trånad någonsin kunna
eller ens behöfva hinnas, utan trånaden är sjelf sitt
ändamål, hvaruti jaget finner det lugn, som det söker.»
— Egoiteten har hos Schlegel hunnit sin äfventyrligaste
höjd, hvarifrån det hopplöst nedskådar i sitt eget
ödsliga djup. Schlegel insåg, att denna ställning var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
