Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fablerna äro, liksom deras föremål, handlingarne,
dels enkla (ἁπλοῖ), dels invecklade (πεπλεγμένοι),
En enkel handling är en sådan, som har sammanhang
och enhet, och hvars vändning, kris, (μετάβασις),
inträffar utan föregående ödesomvexling (περιπέτεια)
eller upptäckt (ἀναγνωρισμός). En invecklad
deremot är en sådan, der metabasen betingas af det ena
eller andra eller båda dessa vilkoren. Dessa åter måste
utgå ur fabelns egen sammansättning, så att de visa sig
vara sannolika eller nödvändiga följder af föregående
händelser; ty det är en stor skillnad om något inträffar
i följd af ett annat (διὰ τάδε), eller efter ett annat
(μετὰ τάδε).
(Kap. X.)
Med ödesomvexling (περιπέτεια) [1] menas en
händelsernas omkastning till sin motsats, genom
antingen en sannolik eller nödvändig utveckling. Med
upptäckt åter förstås öfvergången från ovetenhet till
vetskap, hvilken leder antingen till kärlek eller till hat
emellan de personer, på hvilkas lycka eller olycka
handlingen syftar. Det bästa slag af upptäckt är det, som
tillika medförer en ödesomvexling; emedan derigenom
väckes antingen medlidande eller fruktan; dock kunna
också andra upptäckter, äfven i afseende på liflösa och
andra godtyckliga föremål, anses giltiga. Upptäckten
kan vidare vara ensidig eller ömsesidig.
En tredje beståndsdel hos tragedien är patos [2]
[1] Vi följa vid öfversättningen af detta ord Biese och Knebel
(Schicksalswechsel). Lessing återger det med «Glückswechsel». Vi erkänna att vi
ej anse versionen adaequat; men vi ega ingen bättre. Den skulle snarare
motsvara hvad Aristoteles kallar μετάβασις eller μεταβολή. «En peripeti
eger rum när en handling ej uppnår det ändamål den åsyftar, en tilldragelse
ej leder till det mål, hvartill den synes föra, utan till ett rakt motsatt:
icke hvarje ödesomvexling är således en peripeti, eller hvilar på en sådan.»
Müller II. 144.
[2] Πάθος ἐστὶ πρᾶξις φθαρτικὴ ἢ ὀδυνηρά· οἷον οἵ τε ἐν τῳ
φανερῳ θάνατοι, καὶ αἱ περιωδυνίαι καὶ τρώσεις, και ὅσα τοιαῦτα.
Det är bekant att Aristoteles i sitt filosoferande utgick från det enskilda,
yttre fenomenet och derifrån ledde sig tillbaka till det allmänna, till
begreppet. För att fatta betydelsen af det Aristoteliska patos måste vi tänka
oss detsamma både till dess inre allmänna grund och i dess yttre verkningar,
hvilka sistnämnda, utsidan af det hela, innehålles i den i texten införda
definitionen. Så synes äfven Edv. Müller (II. 152 f.) hafva uppfattat detta
tragediens «medel» endast till utsidan; åtminstone har han icke återfört de
patetiska handlingarne till deras allmänna grund, patos, hvaraf man dock i
första rummet skulle hafva väntat en förklaring. Biese antyder den djupare
betydelsen, då han talar om «das Erschütternde, wie es sich offenbart in den
grossen gewaltigen Leiden der Menschheit, welche entweder im
Innersten des Gemüths oder an dem physischen Leben des Körpers zerstörend
wirken (Philos. d. Arist. II. 710). Hvad Hegel härom yttrar är
upplysande: «De allmänna makter», säger han, «hvilka icke allenast uppträda för
sig i sin sjelfständighet, utan äfven så mycket äro lefvande i menniskans
bröst och uppröra det menskliga sinnet (Gemüth) i dess innersta, kan man,
enligt de gamle, beteckna med uttrycket patos. Ordet låter sig svårligen
öfversätta, ty passion (Leidenschaft) medförer alltid ett begrepp af något
lågt, nedrigt, emedan vi fordra att menniskan icke skall råka i passioneradt
tillstånd. Patos taga vi derföre här i en högre och allmännare mening, utan
denna biklang af något tadelvärdt, egensinnigt o. s. v. Så är t. ex.
Antigones heliga syskonkärlek ett patos i hela den grekiska betydelsen af detta ord.
Patos är i denna mening en menniskoandens i sig sjelf berättigade makt, i
hvilken förnuftighet och fri vilja ingå.» — — «Det är konstens egentliga
medelpunkt, dess äkta domän, och dess framställning är det hufvudsakligt
verksamma, såväl i konstverket som i åskådaren; ty det berörer en sträng,
som återklingar i hvarje menniskas bröst, och hvar och en känner och
erkänner det värderika och förnuftiga, som ligger i innehållet af ett sannt
patos. Det rörer, emedan det i och för sig är det mäktiga i den menskliga
tillvarelsen. Allt det yttre, naturomgifningen och dess sceneri, måste
uppträda såsom en underordnad bisak för att understödja verkan af patos.
Naturen måste derföre väsentligen begagnas symboliskt, för att ur sig låta det
patos frambjuda, hvilket utgör framställningens egentliga föremål.
Landskapsmålningen t. ex. måste anslå en allmän känsla och hafva formen af ett patos.
— — Detta patos får dock ej vara en blott narraktighet och subjektiv
«Marotte» (Shakspeares Timon, Schillers Menschenfeind o. s. v.). Slutligen
«detta patos fordrar väsentligen en framställning och utmålning»;
hvarifrån filosofien leder sig till en jemförelse mellan de olika sätt, hvarpå
särskilda nationer uttrycka sitt patos. Genom denna sistnämnda bestämning,
utsidan af saken, inträda vi emellertid i sferen af den Aristoteliska
definitionen. Hegel, Aestetik I, 291 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0417.html
