Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlofningskalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ni kun väl tänka er smärtorna. Flera af
fruntimren dånade och trodde, att de skulle dö bums. Hur
det var, svabbade vi oss slutligen in i stugan, genomvåta
från topp och till tå, och sökte lindra plågorna genom att
tvätta ansikte och händer i bränvin och ättika. Men det
hjälpte föga. I stället svullnade vi upp och blefvo så otäcka
att se på, att vi knappt kunde känna igen hvarandra. Och
många kunde heller inte se ett tecken, emedan deras ögon
grott igen.
Ack, en sådan veklagan där var. Och vattnet rann
och skvalade af oss samt fyllde stugugolfvet i Skägganäs,
så att vi vadade till fotknölarne.
– Rif upp förlofninga, Andreas! Det började illa,
förmanade Efraim.
– Nä’ aldri på tiden! vrålade Andreas, svullen och
förvriden i synen, så att han såg ut som själfvaste skam.
Aldrig har väl jorden burit en grömmare fästman på
förlofningsdagen.
Jaha, så gick det till på det kalaset.
Men det är nok sannt, hvad jag läst, att biets gadd
innehåller ett förgift, ty nästan allesammans blefvo vi
efteråt liggande sjuka i feber och yrsel och voro nära
förgängelsen.
Men nu är det, gualof, öfver.
På bröllopet i Skägganäs kom jag dock icke, ty
Andreas hade fortfarande lefvande bi vid sin stugugafvel.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
