Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorgligt slut på dansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SORGLIGT SLUT PÅ DANSEN.
157
därmed. När jag bara tänkte på henne skalf jag i hela
kroppen, när jag fick se henne kändes det som om jag
träffats af en sådan där elektrisk stöt. Jag skulle hellre ha
försakat gård och grund än henne. Ja, jag var, som sagdt
så glad vid henne, att jag syndade med det. Det var ju
ett rent afguderi. Och därför gick det väl såsom det
gick. Och så satt han tyst en stund.
— Var hon så grann då? inflikade jag.
— Grann! Jo det var just det hon var. Och frisk
och munter och trofast på samma gång. Jag ser henne
för mig, när jag blundar. Men jag kan inte beskrifva
henne. Hon hade ögon som en källa i skogen och hår som
en knippa solstrålar. Och så rund och så mjuk och så
brinnande liflig, se’n. Ja, jag kan se det, men beskrifva det
kan jag inte. Och så hon dansade vid vår sista
midsommarvaka! Och så trefligt vi hviskade till hvarandra och
gjorde upp huru vi skulle ha det, när vi blefvo gifta. Inte
trodde vi då, att hon några timmar efteråt skulle ligga
kall och stel och död! stönade Fredrik i Skatebo.
Dog hon?
— Ja, hon dog!
•— Gick det så kvickt?
— Ja, det gick kvickt. Vi voro som sagdt, på
midsommarsdans i Fågelsången, och aldrig har jag haft så
roligt. Men aldrig har väl någon rolighet slutat
förskräckligare.
Vi kommo dit en hel skock ungdom från vårt håll
roende i båtar öfver ån, för att slippa omvägen. Gunås,
det gick inte alltid så anständigt till på den tiden vid
lekstugor och midsommarsdanser. Det var ju ingen skam eller
vanära eller chikan att supa i de gamla dagar, det var
snarare tvärtom. Och för den skull medförde alla gossar
starkvaror och spenderade på hvarandra mellan danserna,
så att vi blefvo öfverdådiga och tosiga i våra kroppar. Det
var så tidens sed. Och jag, som ju var så ung och lycklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
