Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorgligt slut på dansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo’ det är så att hjärtat vill brista, när jag tänker
på’t, fast så många år gått se’n dess. Ack, jag talade ju
om, att vi tärde starka varor under midsommarvakan. Nå,
när vi nu skulle ro hem på morgonen, så skulle vi
naturligtvis vagga med småskeppen och göra oss till och visa
flickorna hvilka karlar vi voro. Herre Gu’, jag minns hur
Greta gång på gång förmanade mej att sitta stilla i båten.
Men det är ju inte lönt att tala förnuft med en mänska,
som har ett halft stop starkvaror i kroppen. »Var du lugn,
Greta lilla, jag vet hvad jag gör», svarade jag henne
endast, och så log hon och trodde nog, att det inte var så
farligt med vaggandet som det kanske såg ut till. Men
rätt i rappet lågo vi i vattnet, och Greta gick till bottnen
och kom aldrig upp mer med lifvet. Och hur jag kom till
stranden, det vet jag inte.
— Men det där var ju en ryslig tilldragelse!
— Ja, de tviflade länge på, att jag skulle återfå mitt
förnuft. En långlig tid satt jag se’n nere vid ån och
väntade, att Greta skulle komma upp. Till slut liksom vaknade
jag till sans. Men mitt humör var och blef borta och se’n
dess har jag inte tyckt om midsommar utan alltid blifvit
ledsen och dyster vid den tiden. Och det kan väl ingen
undra på? slöt Fredrik och gned med tröjärmen öfver
ögonen.
— Nä, det kan ingen förvåna sej öfver, genmälde jag.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
