- Project Runeberg -  Berättelser / Bland sockenkungar och backstugusittare /
85

(1902) Author: Thure Sällberg With: Emil Åberg, Georg Stoopendaal, Wille Gernandt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att det sa’ smack efter’et, och innan lian i förbluff elsen hann
krafla sig upp och löpa sin kos, hade de fått fatt i honom
och krängt skomakare-Pellens tunga symaskin öfver skallen
på’n’, så att han hade själfva bordet och mekanismen på
ryggen, medan benen pekade ut rätt framför bröstet på,n.

— I kväfver mej och bryter å nycklabenen på mej!
jämrade han sig.

— Dä ge vi liunsingen! svarade pojkarne och snörde
fast maskinen på stackarn, så det ville till ett halft
dagsverke att få honom bort.

— Detta är inte menskligt! grät agenten och knäade
sig ty Pelles maskin var så tung som ett litet hästlass.

— Känn på, känn på, hur det smakar, när dom tvingar
en symaskin på en, grinade pojkarne.

Till sist knöto de på hans hufvud en gammal
fruntimmershatt, som de fått låna af Josefa-Britta i Sjöhagen
och den de försett med så många konstgjorda
pappersblom-mor de kunnat skrapa ihop i hela roten.

— Gif dej nu i väg! ropade de och kittlade honom i
hasorna med sina käppar.

I Funtabo höll vår talare just som bäst på att uttyda
våra rödglödgade synder för oss, när vi fingo höra ett
fasligt stönande och skramlande uti förstun. Det dunkade och
dunkade och fräste och fräste, så att talaren tystnade och
vi alla bäfvade. Det var ingen, som kunde utgrunda, hvad
det var för ett dån, och till sist lät det, som 0111 man påtat
mot dörren med fyra järnspett.

— Antingen det är skam eller hans sändningabud, så
öppnar ja’! sa’ Kalle och började skjuta upp dörren.

I början sågo vi bara fyra järnhorn, och man kan
tänka sig, hur fruntimren togo till att svimma och lioa vid
den synen. Men färdigt blef det först riktigt, när vi fingo
se en illröd hatt och det förskräckligaste vidunder, man
kan skapa sig i tanken, indråsa i stugan och tumla om-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 7 23:06:53 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/beratt/2/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free