- Project Runeberg -  Berättelser / Bland sockenkungar och backstugusittare /
174

(1902) Author: Thure Sällberg With: Emil Åberg, Georg Stoopendaal, Wille Gernandt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Din far?

— Mördad innan jag föddes, sa’ mor!

— Hvad heter du?

—■ Ro-olf, heter ja’!

Drängen såg hur grefven skalf, hur lian bar gossen ut
i månskenet midt på vägen, hur han synade den svartliyade,
trasiga tattarpojkeu, synade hans mun, ögon, näsa och panna,
såg hur han lät sin hand, len och mild som en moders
glida genom barnets lockar, och slutligen såg han, hur
grefven lyftade upp pojken och tryckte honom intill sig
samt hur han med denna börda i sin famn gick och satte
sig på en sten vid vägen. Och pojken var inte alls rädd,
utan smög sig själfmant intill den gamle.

Så sutto de länge och väl. Men stall-Klas, som liöl
hästarne, nöp sig i armar och ben för att utröna, om han
icke möjligen sof eller drömde, ty lian iakttog, att stora
tårar tyst och stilla välde fram ur ögonen på den »vilde
grefven» och förrunno i hans gråa skägg, liksom när sol
faller på is. Det tycktes som om gossen, hvilken låg vid
den gamle ädlingens barm, värmt upp något, som förut
legat hårdt och kallt och grymt därinne, så att den gamle
nu kände en obeskriflig lättnad. Ty det smärtsamma och
hemska draget öfver hans ansikte drog sig allt mer och
mer undan.

Stall-Klas kände icke längre igen sin husbonde.

Omsider steg grefven till häst. Med gossen framför sig
i sadeln sprängde’ han af mot hemmet.

Och när han en stund efteråt stod i sin vestibul med
gossen i hand, blef den utskyndade lakejen blek af
förvåning. Han kände ej igen sin husbonde, han heller.

Men grefven ropade:

— Tänd ljus, ljus öfverallt i kronor och stakar, ljus i
hvarenda vrå, och bjud genast in allt gårdsfolket i stora
salen!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 7 23:06:53 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/beratt/2/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free