Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manne på Mosastånnan.
— Att han är så farliga ful, våran Manne, dä’ kan
då inte göra så särdeles, men att han ska’ lia’ ett så klent
hufvu, dä kväljer mej! sa’ Jöns i Klynnan en dag till
hustru sin.
— Jaså, det gör ingenting, att han är ful, säjer du.
Gör dä ingenting, att näsan vetter opp på’n, så att dä rägnar
ner i henne, och att bena ä’ kroketa och ögena sne’a på’n
som på en Tiktig kines? Gör dä ingenting, menar du?
Jo jo, det hörs nog, hur det är bestäldt med ditt eget hufvu,
din evinnerlie snösock! gaf hustrun till svar.
Och så började hon orera och predika om, att en karl
egentligen inte är i behof af något hufvu’ alls, bara han har
en rejäl kropp och annars ser ut på folkavis, så att flickorna
kunna vända sina ögon till honom.
— A’ du då rent »spettalsmässig» igen, Mari? Säjer
du att en karl inte behöfver hufvu! Det ä’ väl karlarne
ändå som styra och ställa och regera lannet? svarade Jöns.
— Styra och regera! Ja’ undrar hva’ hundan du
styrt och regerat, sen vi ble’ gifta, eller hur? Nä’, har en
pojk bara så pass utseanne, att han kan bli gift, så behöfver
han inte ha nå’t hufvu’ alls. Se’n får han minsann nog
den, som tänker och handlar för sig, precis som ja’ fått
göra för dig. Så pojkens dåliga hufvu sörjer ja’ inte
tusendelen så möcke för som för lians grömma näsa och hans
skrangliga lekamen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
