Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I trappan blev det ljusare, från det höga fönstret,
men så kom den mörka mittgången där nere igen.
Icke en människa att höra i hela huset; allt var
stendött, som vandrade hon genom de tomma
gemaken från en hänsoven tid. Så stod hon vid
porten, kände sig för och fann låset. Hon var säker
om att finna det tillåst, men hon vred om och det
gav efter, den tunga dörren vände sig tyst på sina
gångjärn, och hon var fri.
Invid själva tröskeln stannade hon, i det hon
höll porten tillbaka med ena handen, så att den
icke skulle slå igen bakom henne.
De vid mörkret vanda ögonen vidgade sig för
den vitaktiga dager, som slog emot dem, och så
höjde de sig instinktlikt mot den stilla natthimlen,
där månen stod i fullvuxen rundning och lyste ned
över jorden med sitt lånade sken, givande varje
föremål ett mystiskt, okroppsligt utseende och en
oformlig skugga.
En högtidlig ro låg över allting, och himlen
med sina matta stjarnor gav intrycket av en enda
evig oändlighet. Det forekom henne som skulle
hon ha legat djupt under jorden i många, många
år — under den mörka, tunga jorden, tills hon
glömt att det ovan densamma kunde finnas en sådan
natt av ljus och skönhet
Hennes lungor drucko luften, som stod daggkyld
och lugn, utan en kåre av vind, ljum efter dagens
hetta, mättad av blommornas doft och av höets
ångor. Hennes ögon badade sig i dämpat ljus,
hennes näsborrar vidgades, och hon lyssnade — med
den skarpa hörsel natten tycks förläna — efter alla
de ljud hon kunde urskilja: syrsornas vassa
gnisslande i gräset, kornknarrens enformiga skärrande
från ängen och långt bort i ett kärr klockgrodornas
melankoliska klunkningar. Men intet av
människoröst eller människofjät, intet som påminde om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
