- Project Runeberg -  Berättelser för folket /
201

(1929) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bönen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kudde under huvudet. Hans ögon voro öppna, men han
såg inte med dem. Kring den hårt slutna lilla munnen
stod fradga. Med sträng, högtidlig uppsyn stirrade
dadda någonstans på sidan om hans ansikte och rörde
sig ej vid moderns inträde. När modern kom tätt inpå
henne och stack armen under kudden för att själv
taga barnet, sade dadda sakta: — Gå! och
makade sig undan modern. Men modern lydde henne ej,
och med en smidig, van rörelse tog hon gossen på
sin arm. Gossens långa lockar kommo i oordning. Hon
lade dem till rätta och blickade ner på hans ansikte.

— Nej, jag kan inte, viskade hon, och med en snabb,
men försiktig rörelse lämnade hon honom tillbaka till
sköterskan och gick ut ur rummet.

Barnets sjukdom hade varat nu i två veckor. Hela
tiden hade modern slitits mellan förtvivlan och hopp,
hela tiden hade hon sovit knappt halvannan timme på
dygnet, hela tiden hade hon några gånger om dagen
gått in i sin sängkammare, knäfallit framför den stora
Frälsarbilden i guldram och bett Gud att frälsa
hennes gosse. Frälsaren höll i sin av ålder svartnade lilla
hand en gyllene bok, på vars uppslagna blad det stod
skrivet »Kommen till mig, I alla som ären betungade,
och jag skall vederkvicka eder». På knä inför denna
bild inlade hon hela sin själ i bönen. Och ehuru hon,
alltmedan hon bad, i djupet av sin själ kände att
bördan ej skulle avlyftas, att Gud skulle handla ej efter
hennes utan efter sin vilja, bad hon ändå både kyrkans
böner och egna, än mera brinnande.

Nu då hon förstått, att gossen var döende, kände
hon att det skedde något besynnerligt i hennes huvud;
det var som om något hade lossnat där inne och börjat
snurra runt, och när hon kom in i sin sängkammare
såg hon sig undrande omkring bland alla sina
tillhörigheter, liksom kände hon inte igen rummet. Sedan sjönk
hon ner på sängen, hennes huvud föll inte på kudden

201

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berfolk/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free