Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudomligt och mänskligt - XI - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Inte njuter vi då så värst av livet, sade Roman
lugnt, med en blick på sina kamrater, och han brast ut
i ett högt skratt, inte smittsamt, endast överlägset och
avklippande.
Brunetten nickade och smålog föraktfullt.
— Inte njuter vi då så värst av livet, sade Roman.
Och om vi sitter här, så har vi reaktionen att tacka för
det, och reaktionen är en följd just av första mars.
Mezjenetskij teg. Han kände att raseriet höll på att
kväva honom, och han gick ut i korridoren.
XII.
För att lugna sig började Mezjenetskij gå av och an
i korridoren. Celldörrarna stodo öppna för
kvällsuppropet. En lång, blond arrestant, vars till hälften rakade
huvud inte kunde förtaga det godmodiga i hela
utseendet, kom fram till Mezjenetskij.
— En arrestant här i vår cell har fått se er och ber
att ni skall komma till honom.
— Vad är det för arrestant?
— »Tobaksväldet» kallar de honom i öknamn. Det är
en gammal raskoljnik. Han ber att ni skall titta in till
honom.
— Var är han?
— Här i vår cell. Ropa hit den där herrn, säger han.
Mezjenetskij följde fången in i en liten cell med
bänkar utefter väggarna, där arrestanter sutto eller lågo
utsträckta.
Med en grå fångrock över sig låg ytterst på en bänk
samme gamle raskoljnik, som för sju år sedan hade
kommit in till Mezjenetskij och frågat efter Svetlogub.
Gubbens bleka ansikte hade skrumpnat och fårats, håret
var alltjämt lika tjockt, men det glesa hakskägget, som
pekade rätt i vädret, var nu alldeles grått. De blåa
ögonen blickade lika vänligt och forskande. Han låg på
18. — Tolstoi, Ivan lllitl’ död. 273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
