Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KUNQSHOLMSROMANS
serandet. I gathörnen stå de i grupper,
obeslutsamma eller diskuterande, en och annan kvinna
med schal öfver hufvudet talar ifrigt med någon af
dem — kanske är det aflöningsdag och hustrur gått
ned för att träffa sina män och få veckopenningen
oafkortad. De små kaféerna äro fyllda, genom de
skrällande glasdörrarna gå karlar ut och in, två
och två, tre, ensamma.
Det blåser. Det är en kall höstvind och då
jag ser uppåt finner jag himlen mycket svart men
stjärnklar. Lyktorna brinna äfven ovanligt klart och
kallt, luften är hård och ren, vintern kan komma
med snö redan i morgon.
Jag går makligt gatan nedåt och ser rakt fram,
väjer ibland, knuffar stundom undan.
Spårvagnarnas röda lyktor skimra hela vägen — en, två
— fyra. Nu far en vagn förbi, den är alldeles
fylld, både främre och bakre plattformen fullpackad.
Där kommer en långkärra. Äfven den är väl
besatt — körsvennens bekanta som få åka en bit.
Och de svarta hoparna komma alltjämt emot
mig. De flesta gå fort och det slår mig att i denna
hastighet ligger den verkliga tröttheten uttryckt. De
som gå långsamt som jag hafva icke öfveransträngt
kroppen, då skulle de icke orka gå så sakta. Det
är endast när man har godt om tid till hvila, man
har råd att slösa med den.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
