Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFALLEN
och i kör sjunga Bellman. Då glömmer man det
förflutna och tänker ej på morgondagen, ej på
hur det kunde varit, kunnat blifva. Man ser ej
det där förbisedda tillfället, den där punkten där
kosan vreds på sned, hålet som gapar efter en och
ej låter sig lappas af tiden utan gör sig förebrående
påmindt och säger: hvarför lagade du mig ej i tid
då jag bara var en liten rispa?
Nej, då har man roligt och skrattar vildt och
bullrande för att bedöfva sina egna öron, så
människor titta och undra om man är riktigt klok. Då
glömmer man verandor och balkonger och månsken
och svarta, blå och bruna ögon och all världens
serenader och smäktande vemodsmusik.
Men ibland skall man vara ledsen, bedröfvad
intill döden, och ligga på sin säng i ett litet kallt,
obetaldt rum. Då gråter man öfver sig själf och
är sin egen moder som sörjer en förlorad son.
— Knackade herrn?
Det var vaktmästaren. Nu skulle man
förödmjuka sig.
— Kä... känner inte vaktmästarn igen mig?
— Joo för all del.
— Ja, då får det här vara till i morgon, går
det för sig?
— Ja för all del.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
