Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 1. Rörelsen - Konsten, verkligheten och intuitionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den diktare eller romanförfattare, som ger ett själstillstånd
uttryck, skapar förvisso icke detta ur intet. Han skulle ej
bli förstådd, såvida vi inte själva ägde en förnimmelse,
åtminstone i spirande uppkomst, av det han beskriver för
oss. I mån som han talar, uppenbara sig för oss nyanser
av känslor och tankar, som tvivelsutan funnos inom oss
sedan lång tid tillbaka, men osynliga — liksom den
fotografiska bild, vilken ännu icke blivit nedlagd i det bad
vari den skall framkallas. Diktaren är denna framkallare.
Ännu tydligare framträder konstnärens uppgift i den
konst som sluter sig närmast till den materiella
verkligheten, jag syftar på målarekonsten. De stora målarna äro
män, hos vilka upprunnit en viss syn på tingen, som blivit
eller kan komma att bli vars och ens syn. De ha i naturen
lagt märke till en mängd vyer, som vi andra icke iakttagit.
Vill man påstå att de inte sett utan skapat, att de skänkt
oss alstren av sin inbillning, att vi godtaga deras
uppfinningar därför att de falla oss i smaken, och att det helt
enkelt roar oss att betrakta naturen tvärs igenom den bild
av den de stora målarna tecknat för oss? — Vore detta
förhållandet, varför skulle vi då om vissa arbeten — om
mästarnas verk — säga att de äro sanna? Var skulle
då skillnaden ligga mellan den stora konsten och blotta
fantasien?
Låt oss gå till grunden med vad vi känna inför en
Turner, en Corot: om vi godkänna och beundra dem, så
beror det på att vi redan förnummit vad de visa oss. Ja,
vi ha kanske förnummit det, liksom vi förnummit allt vad
målarna visat oss och någonsin komma att visa oss —
men vi ha förnummit det utan beaktande. Det var för oss
en strålande och flyktig syn, borttappad i massan av alla
de strålande, lika flyktiga syner som täcka varandra i vår
dagliga erfarenhet och genom sin ömsesidiga interferens
bilda den bleka och färglösa ton vi gemenligen lägga på
tingen. Denna syn har målaren isolerat. Han har så
förträffligt fäst den på duken, att vi hädanefter icke kunna
avhålla oss från att i verkligheten varsebli det han själv
iakttagit hos den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
