Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 1. Rörelsen - Rörelsen och själslivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utredning av rörelsens väsen, från vilken vägen leder över
till betraktelsen av nuflödet.
Förhåller det sig så, att förändringen är verklig,
grundläggande för all realitet, då måste vi betrakta det
förflutna på annat sätt än vi varit vana att göra det. Vi äro
böjda att föreställa oss det förflutna såsom icke existerande,
och filosoferna uppmuntra hos oss denna naturliga tendens.
För dem, liksom för människan i alldagslivet, existerar det
närvarande enbart. Om något av det förflutna lever kvar,
kan detta blott ske med nuets bistånd, genom en
kärlekstjänst nuet gör det, med ett ord och för att lämna alla
bilder: genom mellankomsten av en särskild förmåga som
kallas minnet, och vars roll skulle vara att undantagsvis
tillvarataga ett och annat stycke av det förflutna och förvara
det som i en ask. — Det ligger häri en illusion, en nyttig
illusion, förvisso nödvändig för livet, uppspirad ur vissa
grundkrav som handlingen ställer, men farlig i allra högsta
grad för spekulationen. Den är fröet till de flesta illusioner
som förryckt den filosofiska tanken.
Låt oss närmare begrunda ’det närvarande’ som säges
utgöra det enda existerande. Den enklaste eftertanke lär
oss att det måste vara ett visst stycke av den tid som
förrinner. Mitt eget närvarande i detta ögonblick är föreliggande
sats, till vilken jag begränsar fältet för min uppmärksamhet.
Jag kan efter behag vidga eller förkorta omfånget av denna
uppmärksamhet, liksom mellanrummet mellan de båda
spetsarna av en passare. Om det fölle mig in att öppna
spetsarna vidare, skulle mitt närvarande förutom sista satsen
komma att omfatta även den som gick före o. s. v. Vore
uppmärksamheten tänjbar i det oändliga, skulle den kunna
omfatta en hur stor del som helst av det vi kalla vårt
förflutna. Det närvarande fyller alltså jämnt så mycken plats
som en akt av uppmärksamheten omfattar. Så snart
uppmärksamheten släpper något av det den håller inom sitt
synfält, i samma stund förvandlas det närvarande den släpper
ur sikte till något förflutet. Med andra ord: vårt närvarande
sjunker in i det förflutna, när vi icke längre tillmäta det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
