Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 3. Kropp och själ - Sunda förnuftet och filosofien - Kroppens uppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
76
bild som danas av hjärnmolekylernas vibrationer (för att
bruka ett stående uttryck) i sig skall rymma möjligheten
till alla de bilder som dana världen för mig? Att göra
hjärnan till en skapande betingelse för samtliga bilder är en
motsägelse, ty hjärnan är själv en del av det hela.
Kroppens uppgift.
Kroppens roll i världens ekonomi är just det vi se den
vara: ett centrum för handling. Den är avsedd att öva
inflytande på tingen, i det den efter retning utifrån väljer
mellan olika möjliga återverkningar. Genom hela djurserien
uppenbarar sig nervsystemet såsom byggt för ett allt mera
valfritt, allt mindre automatiskt handlande, men ingalunda
för alstring av bilder. Hjärnans tillstånd förråder för oss
en ringa del av själens tillstånd, den del som kan översättas
i ställförflyttande rörelser. Kunde vi följa vad som försiggår
i hjärnans inre, skulle vi måhända få fullständiga detaljer
rörande dessa skisserade rörelser — men om vad som
försiggår i medvetandet skulle vi ej få veta mer än man kan
lära om ett teaterstycke av att se skådespelarna komma
och gå på scenen. I en pantomim förtälja de uppträdandes
rörelser så gott som allt, nästan intet om det är en fin
komedi.
Påtagligt är emellertid att själslivet äger otaliga tonlägen,
det rör sig på olika höjd, än närmare handlingen, än fjärmare,
och detta beroende på graden av vår uppmärksamhet på
livet. De yttre tingens storlek, form, ja färg förändras, lukternas
styrka, ljudens kraft tilltar eller minskas med avståndet, som
därför kan sägas ange den grad av säkerhet de omgivande
kropparna äga mot omedelbar påverkan av min kropp. I
mån som synkretsen vidgas, tyckas bilderna omkring mig
avteckna sig på en allt mer enfärgad bakgrund och bli mig
främmande. Ju mer jag inskränker synkretsen, dess tydligare
gruppera sig de ting den famnar, allt efter den lätthet min
kropp har att beröra dem och sätta dem i rörelse. Materien
— så kalla vi bildernas samtlighet — är alltså lik en spegel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
