Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Nervsystemet - Frihet och automatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
ytterst på nervsystemet som kroppens liv beror, allt strålar
samman mot detta, och man kan bokstavligen säga, att den
övriga organismen står i dess tjänst och är ett medel för
detta såsom mål. Ju högre nervsystemet fulländas, ju mer
måste de funktioner utveckla sig som äro bestämda att hålla
det uppe, att återställa och skydda det, förse det med energi
— matsmältning, andning, kretslopp och vad de allt heta.
Dessa funktioner i sin ordning kunna endast utveckla sig
på grundval av andra aktiviteter, som ytterligare förutsätta
andra o. s. v. i oändlighet.
Vid betraktelsen av de högre organismerna drivas vi
alltså runt i en cirkel, liksom om allt därinom tjänade till
medel för allt. Det finns dock en medelpunkt, som just är
det system av nervelement som finnes utspänt mellan
sinnesorganen och rörelseapparaten, och vars uppgift är att utlösa
— som när man berör trycket på ett skjutvapen —
organismens upplagrade energi.
Frihet och automatism,
Men man bör inte glömma, att den kraft som utlöses
inom den organiserade världen alltid kommer till korta inför
de uppgifter den får sig förelagda. Finalismen betraktar
arternas liv som en stor konsert, där de skenbara missljuden
endast tjäna till att låta grundharmonien bättre framträda.
Men sådant är ingalunda livet. Där är missförhållandet
slående mellan möda och resultat. Från nedan till ovan i
den organiserade världen går en enda mäktig strävan. Men
oftast förlamas denna strävan av motiga krafter, förbryllad
inför vad den bör ta sig till, av vad den håller på att göra,
upptagen av den form den är i färd med att ikläda sig,
hypnotiserad av sig själv som av en spegel. Även i sina
mest fulländade verk, då den tycks ha triumferat över alla
yttre motstånd, liksom över sin egen tyngd, visar den sig
vara i den materialitets våld den ej kunnat undgå att
ikläda sig. Detta kan var och en försöksvis iakttaga på sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
