Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Instinkt och intelligens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
utan anspråk på geometrisk precision — därav att arten
lyckats. Detta är det allmännaste tecknet på
överlägsenhet, att lyckas, ja dessa båda uttryck äro till en viss grad
synonymer. Att lyckas skulle här innebära förmågan att
trots växande hinder, utveckla sig i de mest olikartade
omgivningar, och uppfylla så vida fält som möjligt på jorden.
En art som åtrår herraväldet över hela jorden är i sanning
en härskareart, följaktligen överlägsen. Sådant är
människosläktet, som tack vare sin intelligens nått höjden av
ryggradsdjurens utveckling. Men sådana äro också i
leddjurens serie insekterna med sin fulländade instinkt, och
alldeles särskilt vissa steklar. Det har därför också blivit
sagt, att på vår planet myrorna äro jordvåningens härskare,
liksom människan är herre på jordens översida.
Vegetativ dvala, instinkt och intelligens, här ha vi alltså
de element som lågo förborgade och samverkade i den för
växter och djur gemensamma livsimpulsen, och som i det
de växte till gått åt var sina håll.
Det är en grundvillfarelse, som förts vidare allt sedan
Aristoteles och förvridit de flesta filosofier om naturen, att
man i det vegetativa livet, i det instinktiva livet och i
förnuftslivet velat se tre på varandra följande grader av samma
tendens i utveckling, medan de i själva verket utgöra tre
skilda riktningar hos en aktivitet som kluvit sig under sin
tillväxt. Skillnaden dem emellan är inte att söka i
intensiteten eller i deras grad, utan i deras natur.
Intelligens och instinkt stå i somligt i motsats till
varandra, i andra stycken samstämma de. I verkligheten äro
de icke, som man vanligen menar, ting av samma ordning,
ej heller ha de följt på varandra och kunna ej sättas i olika
rang. Det är snarare så, att intelligensen och instinkten,
som att börja med voro flätade samman, fortfarande bevara
något av sitt gemensamma ursprung. Aldrig träffas de i
rent tillstånd, överallt finna vi dem hopblandade, endast
proportionen växlar. Det finns ingen intelligens, i vilken
man inte kan påvisa spår av instinkt, och framför allt
ingen instinkt, som inte kringstrålas av ett bräm av
intelligens — för övrigt en källa till otaliga misstolkningar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
