Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Världsutvecklingens gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Härvid uppstår mellan ande och materia en modus vivendi,
som just är vad vi kalla organisation.
Förloppet kan återges i en bild: föreställ oss en
behållare, full av ånga under högtryck, och här och där i
kärlets väggar en rämna, genom vilken ångan sinar ut i en
stråle. Ångan som kastas upp i luften kondenseras nästan
helt och hållet i små droppar som falla ned, och denna
kondensering och detta fall betyda alltså helt enkelt ett
avbrott, en förlust. Men en ringa del av ångstrålen förblir
okondenserad under några ögonblick, och gör då sitt bästa
att hålla uppe de sjunkande dropparna, men förmår på sin
höjd fördröja deras fall. På samma sätt liksom utkastar
en omätlig reservoar av liv oavbrutet strålar, som var för
sig i det de falla äro en värld. Utvecklingen av de arter
som leva i det inre av denna värld, är vad som finns kvar
av urstrålen i dess första riktning och av impulsen.
Låt vara att medvetande och materie funnit en modus
vivendi, låt vara att de nått till ömsesidig förståelse och nu
pröva på att reda sig ihop. De äro dock motverkande
krafter, dessa båda, därutinnan att den ena är det stränga
ödets rike — teoretiskt sett åtminstone — medan den andra
är frihetens. Men livet, som för sina syften tar materien i
bruk, lyckas ändå trots allt försona dem, det begagnar sig,
kan man säga, av en viss smidighet hos materien — hur
ringa den än månde vara — och smyger sig in i varje
tillstymmelse till indetermination den tröga materien månde
erbjuda.
Så som det växer på ytan av vår jord är livet förvisso
bundet vid materien, det är nitat vid en organism som
underkastar det materiens allmänna lagar. Men, som vi veta, är
rörelsen i en ström icke ett med bäddens vindlingar, som
den tvingas följa. Medvetandet undergår rubbningar och
öden gemensamma med den organism den besjälar, men
dess lott är ej knuten till materiens. Medvetandet möter
materien, stödjer sig på den och anpassar sig efter dess
villkor, men i sitt väsen är det fritt, det är friheten själv.
Allt går också för sig som gjorde livet sitt bästa att befrias
ur de lagar som tynga materien. Det står ej i dess makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
