De hade en gammal rovfågel uppe i kavaljersflygeln. Han satt alltid i spiselvrån och gav akt på att brasan inte fick slockna. Ruggig och grå var han. Det lilla huvudet med den stora näbben och de slocknande ögonen lutade sorgset på den långa, magra halsen, som stack upp ur en yvig pälskrage. Ty den rovfågeln gick i päls både vinter och sommar.
Fordom hade han hört till den svärm, som i den store kejsarens följe jagade fram över Europa, men vad namn och titel han bar, ska numera ingen våga säga. I Värmlamd visste man blott, att han hade tagit del i de stora krigen, att han hade farit väldigt fram i de dånande striderna och att han efter 1815 hade måst ställa sina vingars flykt bort från ett otacksamt fädernesland. Han hade funnit skydd hos den svenske kronprinsen, och denne hade rått honom att försvinna i det fjärran Värmland. Sådan var tiden, att den, vars namn hade bragt världar att darra, nu måste vara glad över att ingen kände hans en gång fruktade namn.
Han hade givit kronprinsen sitt hedersord på att inte lämna Värmland och att inte onödigtvis omnämna vem han var. Och så sändes han till Ekeby med en handskrivelse till majoren från kronprinsen, som rekommenderade honom till det bästa. Då öppnade kavaljersflygeln sina dörrar för honom.
Till en början undrade man mycket vem den ryktbare var som gömde sig under hans antagna namn. Men så småningom blev ban förvandlad till kavaljer och värmlänning. Var man kallade honom kusin Kristofer utan att rätt veta hur han hade fått just den benämningen.
Men det är inte gott för en rovfågel att leva i bur. Man kan förstå, att han är van vid annat än att hoppa från pinne till pinne och ta mat ur sin vårdares hand. Slaktningens och dödsfarans eggelser ha fordom satt hans pulsar i brand. Honom äcklar den dåsiga freden.
Väl är det sant, att inte heller de andra kavaljererna voro idel tamfåglar, men hos ingen av dem brände blodet så hett som hos kusin Kristofer. En björnjakt var det enda, som förmådde liva hans slappnade livslust, en björnjakt eller en kvinna, en enda kvinna.
Han hade levat upp, när han för tio år sedan för första gången såg grevinnan Märta, som redan då var änka. En kvinna, växlande som kriget, eggande som faran, en sprittande, överdådig varelse. Han älskade henne.
Och nu satt han där och blev gammal och grå, utan att han kunde begära henne till sin hustru. Nu hade han inte sett henne på fem år. Han vissnade och dog småningom såsom fångna örnar bruka. För varje år blev han mera torr och frusen. Han måste krypa bättre in i pälsen och närmare brasan.
*
Så sitter han där då, förfrusen, ruggig och grå, morgonen av den dag, på vars afton påsksmällarna ska avskjutas och påskkäringen brännas. Kavaljererna äro alla ute, men han sitter inne i spiselvrån.
O, kusin Kristofer, kusin Kristofer, vet du det inte?
Leende har han kommit, den lockande våren.
Upp spritter naturen ur dåsig sömn, och i den blåa skyn tumla fjärilsvingade andar i yster lek. Tätt som rosorna på den vilda busken glittra deras anleten uppe bland skyarna.
Jorden, den stora modern, börjar leva. Yr som ett barn stiger hon upp ur badet i vårfloden, ur duschen i vårregnet. Sten och mylla glittra av lust. "In i livets kretsgång!" jublar minsta grand. "Vi ska färdas som vingar i klar luft. Vi ska skimra i unga flickors rodnande kinder."
Vårens lustiga andar simma med luft och vatten in i kropparna, spritta som ålar i blodet, sätta hjärtat i svängning. Det är samma ljud överallt. Vid hjärtan och blommor vid allt, som kan svänga och dallra, haka de fjärilsvingade sig fast och ringa ut det som med tusen stormklockor: "Lust och glädje, lust och glädje! Kommen är han, den leende vår."
Men kusin Kristofer sitter stilla och förstår intet. Han lutar huvudet mot de stelnade fingrarna och drömmer om kulregn och om ära, vuxen på krigets fält. För sin inre syn framtrollar han lagrar och rosor, som inte behöva vårens veka fägring för att blomstra.
Det är dock synd om honom, den ensamme gamle inkräktaren, som sitter där uppe i kavaljersflygeln utan folk, utan land, han, som aldrig hör ett ljud av hemlandets språk, han, som ska ha en namnlös grav på Bro kyrkogård. Rår han för, att han är en örn och född att förfölja och döda? O, kusin Kristofer, länge nog satt du drömmande i kavaljersflygeln. Upp och drick livets sprudlande vin i de höga slotten! Vet det, kusin Kristofer, att ett brev är kommet till majoren denna dag, ett kungligt brev, försett med Svea rikes sigill! Det är ställt till majoren, men innehållet rör dig. Underbart är det att se dig, när du läser brevet, gamla rovfågel. Ögat får glans och huvudet lyftes. Du ser burens dörr öppen och fria rymden upplåten för dina längtande vingar.
*
Kusin Kristofer gräver djupt ner på bottnen av sin klädkista. Så drar han fram den med ängslan förvarade guldsmidda uniformen och ikläder sig den. Han trycker den plymprydda hatten på huvudet, och snart spränger han bort från Ekeby, ridande på sin ypperliga vita ridhäst.
Detta är dock något annat än att sitta frusen i spiselvrån. Nu ser också han, att våren är kommen.
Han höjer sig i sadeln och sätter av i galopp. Den pälsfodrade dolman fladdrar. Hattens plym vajar. Föryngrad är mannen som jorden själv. Vaknad är han ur en lång vinter. Det gamla guldet kan ännu blänka. Det djärva krigaransiktet under den trekantiga hatten är en stolt syn.
Märklig är hans ritt. Ur marken spruta bäckar, och sippor spira upp där han rider fram. Flyttfåglarna skrika och jubla omkring den frigjorda fången. All naturen tar del i hans glädje.
Härlig som en triumfator kommer han. Våren själv rider före på en svävande sky. Lätt och luftig är han, den ljusa anden. Han har krumhorn för munnen och spritter av lycka. Och runtomkring kusin Kristofer tumlar en stab av gamla vapenbröder sina hästar. Där är lyckan, som står på tå i sadeln, och äran på sin ståtliga springare och kärleken på sin eldiga arab. Märklig är ritten, märklig är ryttaren. Den språkkunniga taltrasten ropar honom an:
- Kusin Kristofer, kusin Kristofer! Vart ska du rida? Vart ska du rida?
- Till Borg för att fria, till Borg för att fria, svarar kusin Kristofer.
- Far inte till Borg, far inte till Borg! Ogift man har ingen sorg, skriker taltrasten efter honom.
Men han lyssnar inte till varningen. Uppför backe och utför backe rider han, tills han äntligen är framme. Han springer ur sadeln och föres in till grevinnorna.
Allt går väl. Grevinnan Märta är nådig mot honom. Kusin Kristofer ser nog, att hon inte ska neka att bära hans lysande namn eller att regera på hans slott. Han sitter och uppskjuter det hänryckningens ögonblick, då han ska visa henne kungabrevet. Han njuter av denna väntan.
Hon pratar och underhåller honom med tusen historier. Han skrattar åt allt, beundrar allt. Men som de sitta i ett av de rum, där grevinnan Elisabet har hängt upp mamsell Maries gardiner, börjar grevinnan också berätta historien om dem. Och hon gör den så lustig hon kan.
- Se, säger hon till sist, se, så stygg jag är! Här hänger nu dessa gardiner, för att jag dagligen och stundligen ska tänka på min synd. Det är en botgöring utan like. Å, denna fasansfulla fjällstickning!
Den store krigaren kusin Kristofer ser på henne med brännande blickar.
- Jag är också gammal och fattig, säger han, och jag har i tio år suttit i spiselvrån och längtat efter min käresta. Skrattar nådig grevinnan åt det också?
- Det är en annan sak! utbrister grevinnan.
- Gud har tagit från mig lycka och fädernesland och tvungit mig att äta andras bröd, säger kusin Kristofer allvarsamt. Jag har fått lära mig att ha respekt för fattigdomen, jag.
- Ni också! ropar grevinnan och håller upp händerna. Vad människorna är dygdiga! Ack, vad de har blivit dygdiga!
- Ja, säger han, märk det, grevinna, att om Gud en dag i framtiden skulle ge mig tillbaka rikedom och makt, så ska jag göra bättre bruk av dem än att dela dem med en sådan där världsdam, en sådan där sminkad, hjärtlös markatta, som gör narr av fattigdomen.
- Det gör ni rätt i, kusin Kristofer.
Och så marscherar kusin Kristofer ut ur rummet och rider hem till Ekeby igen. Men genierna följa honom inte, taltrasten ropar inte till honom, och han kan inte mera se den leende våren.
Till Ekeby kom han, då påsksmällarna skulle avlossas och påskkäringen brännas. Påskkäringen är en stor docka av halm, med ansikte av en trasa, på vilken ögon, näsa och mun äro tecknade med kol. Rotekäringens avlagda kläder har hon på sig. Den långskaftade ugnsrakan och sopan äro ställda bredvid henne, och smörjhornet har hon om halsen. Hon är alldeles färdig till Blåkullafärd.
Major Fuchs laddar sin bössa och skjuter av den rätt upp i luften gång på gång. Ett bal av torrt ris antändes, trollkäringen kastas dit och brinner snart lusteligen. Nog göra kavaljererna allt, vad de kunna, för att på gammalt beprövat sätt förinta det ondas makt.
Kusin Kristofer står och ser på med dyster min. Plötsligt rycker
han upp det stora kungabrevet ur ärmuppslaget och kastar det på
elden. Gud allena vet vad han tänkte. Kanske han inbillade sig, att
det var grevinnan Märta själv, som brann där borta på bålet. Kanske
tyckte han, att eftersom den kvinnan, när allt kom omkring, endast
bestod av trasor och halm, så fanns det intet värderikt mer på jorden.
Han går åter in i kavaljersflygeln, tänder brasan och gömmer
uniformen. Åter slår han sig ner i spiselvrån, och för var dag blir
han alltmer ruggig och grå. Han dör så småningom, som gamla örnar
bruka göra i fångenskap. Han är ingen fånge längre, men han bryr sig
inte om att begagna sin frihet. Rymden står honom öppen. Slagfälten,
äran, livet vänta honom. Men han har inte mer kraft att breda ut sina
vingar till flykt.
