Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Björnbärsplockningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stackars Berndt! han kände smärta af det slag han erhållit, annars tror jag icke han skulle hafva talat så häftigt, som han gjort, och i samma stund han sagt det, är jag viss, att han var bedröfvad deröfver, ty han plägade icke gifva bannor för bannor.
Jag hjelpte honom emellertid att komma upp från marken och tog upp den tomma korgen, och sedan stodo vi båda och betraktade sorgset de krossade och förstörda bären.
»De äro odugliga allesammans, Berndt», sade jag; »det tjenar till ingenting att försöka plocka upp dem.» Men oaktadt detta och i trots af den befallning vi fått att packa oss derifrån och ehuru John satt i gräset och grät bitteriigt, försökte vi dock att få några i korgen igen. Men ack! de voro så krossade och mosiga att vi måste gifva upp försöket i förtviflan, och när vi hade gått tillbaka
genom öppningen i häcken funno vi, i stället för fulla korgar, ett qvarter bär i alla tillsammans.
Det var nu för sent att tänka på att godtgöra vår förlust och småbarnen voro dessutom så förskräckta öfver hvad som händt och bådo så bevekligt att få gå hem, att det skulle varit grymt att qvarhålla dem längre på ängarne. Med tunga
hjertan återvände vi derföre hem.
Det var en bitter missräkning, och vi kunde icke låta bli att gifva luft åt vår vrede mot den store gossen — åtminstone icke jag och jag försökte det icke heller, i synnerhet då stackars Berndt drog af sin rockärm och visade en mörk blånad, förorsakad af käppen. Han sade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
